Hostel: Part II 2007

I ”Hostel” fick tre unga manliga turister smaka på den slovakiska gästvänligheten, i uppföljaren är det för jämställdehetens skull samma antal tjejer i centrum. Beth, Whitney och Lorna pluggar i Italien när de får tips om ett härligt litet östeuropeiskt land med spaanläggningar som man bara skulle kunna döda för. De sticker dit. Resten kan ni kanske räkna ut (men det involverar inga lerbad)...

I ”Part II” får vi en djupare inblick i den fiktiva organisation som lever på att kidnappa och sälja backpackers till tortyrsugna miljonärer. Det är en otäck bild som målas upp, när golfspelande vd:ar och barnlediga pappor bjuder ivrigt som om det gällde en raritet på eBay. En amerikansk flicka kan gå för en miljon kronor, varpå ”vinnaren” får ta en tripp till Slovakien och tortera henne till döds med valfritt verktyg (inte undra på att landets regering förfaras över hur Eli Roth skadar ”landets goda rykte”).

Del två ägnar också mycket uppmärksamhet åt två av dessa amerikanska, spänningssökande medelålders män som ser fram emot att få valuta för sina pengar. Castingen är minst sagt oväntad – tillhör du dem som följer ”Desperate Housewives” kan jag lova att serien aldrig blir sig lik igen.

Men hur skrämmande själva idén än är lyckas filmen inte riktigt ta vara på det. Spänning och skräck var inte en av ”Hostels” starka sidor och här blir det ännu mindre av den varan. Kvar finns samma störiga gatubarn, en upprepning av ”Pulp Fiction”-skämtet, en del lesbiska undertoner och det alla förstås väntar på – utstuderade tortyrscener som visar oanade användningsområden för en häcksax, motorsåg eller lie. Magstarkt, absolut, men lyckligtvis (eller ”tyvärr”, helt beroende på humör) är de precis som i föregångaren ganska få.

Eli Roth vill gärna provocera, han vill tänja gränser. Med billiga tricks som att låta en karaktär kallblodigt skjuta ett barn (stort tabu!) i en rätt omotiverad scen hoppas han skapa debatt eller bli ihågkommen (intressant nog sägs han ha ett överraskande gott samarbete med amerikanska filmcensuren, som inte ens satte landets tuffaste åldersgräns på hans film). Samtidigt vågar han aldrig ta steget fullt ut. ”Hostel: Part II” är vidrig på sina ställen, men tar lång tid innan den kommer igång och hade lätt kunnat göras så mycket värre och mer intensiv.

Med avsaknad av dramatik och spänning är det tydligt att ”Hostel”-filmerna bara är en ursäkt för att visa människokroppar som plågas på de mest otänkbara sätt, lite av en nygammal trend som även "Saw" hakat på. Frågan blir förstås: varför? Varför vill vi (jag säger ”vi” för jag såg knappast ”Hostel: Part II” motvilligt) se dessa trovärdiga tortyrscener? Vad skiljer oss egentligen från amerikanska Todd och Stuart i filmen, som njuter av att plåga och mörda oskyldiga? Det är en intressant tanke, och hur mycket man än vill avfärda Eli Roths verk som ren dynga så är det omöjligt - filmen väcker vissa funderingar och känslor vare sig du vill det eller inte.

Eller som Eli Roth själv säger: ”Jag vill ärligt talat bara berätta en bra historia”. Eller hur, vännen...