Höstlegender 1994

Jag har själv växt upp på ett lantbruk där jag lekte kurragömma i råttbebodd halm, åkte bakpå släpet på traktorn (utan säkerhetsbälte), plockade jordgubbar i ösregn och assisterade vid kattfödslar. Kanske är det därför jag bitvis finner denna allmänna nya våg av naturromantik smått humoristisk. Nu har förvisso ”Höstlegender” mer än 20 år på nacken, men i mångt och mycket flörtar den, då som nu, nog främst med naturintresserade stadsbor. Men visst har regissören Edward Zwick och författaren Jim Harisson rätt. Landet är vackert. Det är vilt och passionerat, precis som berättelsens alldeles egna huvudkaraktär - brodern Tristan. 

I början av förra seklet, på en ranch omringad av de Klippiga Bergen, bor familjen Ludlow. De tre bröderna: den tafatte Samuel, hunken Tristan och äldste sonen Alfred, a.k.a Mr Smartypants, lever en idyllisk tillvaro tillsammans med sin far och en inackorderad Indianfamilj. Broderkärleken är lika stark som dragoxarna och de leker sådär charmigt med varandra som bara bröder gör. Vore det inte för att jag känner två bröder som, likt stinna stridstuppar, fortfarande slåss som om de vore barn, hade jag avfärdat detta som total kliché. Tyvärr är ordet kliché något som ändå följer mig genom hela filmen. För nog har vi sett, och hört, alla delar av den här berättelsen förut.

”Höstlegender” är absolut ett episkt drama, en genretrend som svepte genom Hollywood på 90-talet. Det skulle vara storskaligt och sentimentalt med pampiga bakgrundsmiljöer. Inom loppet av ett par år hade ”Nyckeln till frihet”, ”Forrest Gump”, ”Braveheart”, ”Schindler's List” och ”Titanic” premiär. Oavsett om vi var sugna på snyftare eller inte så fick vi nog alla en rejäl överdos av sorgliga livsskildringar. Dramer anses av många vara en finare filmgenre, men mig veterligen kryllar de av lika många klyschor som valfri Arnoldfilm. Hur många gånger har vi inte sett en djurunge plågsamt dö, en nybliven mamma bli skjuten till döds och tappra bröder rädda livet på varandra i strid? Men visst, jag gråter också. Lika mycket som jag grät när jag lyckades rädda livet på en nyfödd kattunge.

Via Indianpappans sävliga, rogivande berättarröst får vi följa brödernas uppväxt och fall. Fokuset är främst på Tristan, den vilde sonen som inte låter sig tämjas, inte ens för kärlekens skull. Och kärlek blir det, både passionerad, outtröttlig, längtande och smärtsam sådan. För precis som att dejta en cowboy kan man aldrig lita på var man har Tristan. Istället för att visa sina känslor och prata öppet och ärligt om sina issues väljer han att sticka på en ”hitta-sig-själv-resa”. 

Det är mycket med storyn som verkligen borde störa mig: bruden som dyker upp på ranchen och är sådär förföriskt frigjord, hur ljuset speglar sig i Tristans hårsvall och de galopperande vildhästarna på ängen. Men så sitter jag där och bölar, och skäms lite. Klyschorna uppfyller definitivt en funktion och ibland är det kanske helt okej att svepas med av panflöjtens mjuka toner?

Fotot är dessutom riktigt snyggt, John Toll, som även jobbat med ”Sense8”, kan sitt hantverk och även skådespelarna presterar som förväntat. Speciellt Aidan Quinn som vet hur man ser fullkomligt betuttad ut. Där är ett par slow-motion scener som teleporterar en tillbaks till 90-talet, men annars håller den hög standard. Trots vissa skumma karaktärsutvecklingar, som hur Tristan tvekar inför att skjuta en kalv till att bli tjuvjägare, är ”Höstlegender” precis så vacker som havet av gula blommor längs den nyplöjda, och inför vintern gödslade, åkern utanför mitt fönster. Med allt av natur- och landsbygdsromantik som hör därtill.