Hotel Artemis 2018

Los Angeles står i lågor och det råder “Purge”-stämning på gatorna där invånarna startat ett våldsamt upplopp mot privatiseringen av stadens vatten. På det nergångna Hotel Artemis i Downtown drar man för gardinerna och vänder på de blodfläckade soffkuddarna, här är det business as usual för Jodie Fosters hotellmamma/sjuksköterska som erbjuder en hemlig fristad för stadens kriminella.

 

På hotellet, som knappast dyker upp hos Trivago, kan bovarna sy ihop sina kulhål, 3D-printa sig en ny njure och ta en espresso på betryggande avstånd från polishelikoptrar, så länge man följer reglerna och lämnar sina vapen i dörren. Men det är såklart inte alla skurkar som spelar efter regelboken. Bland gästerna under den stökiga kvällen då filmen utspelar sig finns dörrvakten Everest (Dave Bautista), en övertänd vapensmugglare (Charlie Day), en lönnmördare (Sofia Boutella) och en bankrånare (Sterling K. Brown). Vem eller vilka som överlever kvällen känns dock snart ovidkommande då dessa pappfigurs-karaktärer förblir tomma skal som tycks hämtade direkt från något oälskat gangster-tv-spel.

 

Bakom det “John Wick”-klingande manuset står britten Drew Pearce ("Iron Man 3") som även långfilmsdebuterar som regissör. Resultatet är inte mycket att skriva hem om. Jodie Fosters blotta närvaro i denna taktlösa tramsteater illustrerar med all önskvärd tydlighet hur skralt rollutbutet är för skådespelerskor över femtio i Hollywood. Hela ensemblen slår närmast knut på sig själva i sina ansträngningar att framstå som tuffa i en film som tycks alldeles för upptagen med sin balla yta för att ägna en sekund åt karaktärsutveckling eller story.

 

Det är en bedrift i sig att lyckas göra något såhär sövande av en film där Jeff Goldblum spelar en gangsterboss med namnet “The Wolf King”. “Hotel Artemis” tar en på ytan intressant originalidé, fyller sina hotellkorridorer med skickliga skådespelare och iscensätter ett monotont, ofullständigt kammarspel - eller snarare en lek med karaktärsdockor som klumpigt slås mot varandra i neonljus i hopp om att det ska uppstå friktion eller drama. Som publik checkar man ut mentalt från efter första kvarten och med facit i hand så borde jag ha vänt redan i dörren.