Hotel Mumbai 2018

Det gör ont att se ”Hotel Mumbai”. En film som handlar om den vedervärdiga terrorattacken mot flera civila mål i den indiska staden Mumbai, bland annat lyxhotellet Taj mitt i stadens hjärta. En institution av överflödig dekadens dit de allra mest välbärgade tagit sin isolerade tillflykt i ett land som präglas av en slående orättvisa. En utmärkt grogrund för den desperation som skulle komma att ta sig ett fruktansvärt uttryck den där dagen den 26:e november 2008. Och såhär elva år senare är det fortfarande en historia värd att berättas.

”Hote Mumbai” skulle kunna varit en Hollywodesk dramatisering där den amerikanske hjälten räddar dagen. Problemet är att det inte finns mycket att rädda. Det är en tragisk historia utan det lyckliga slut vi så oftast förväntar oss. Men visst ska det erkännas att ”Hotel Mumbai” balanserar på gränsen till att bli något klyschigt men med en Oscarsvärdig insats från främst "Slumdog Millionaire"-stjärnan Dev Patel, så flyger detta verk på gastkramande vingar. Här får historiens riktiga hjältar ta sitt förtjänade utrymme, hotell Tajs personal.

Det slösas inte alltför många minuter på någon onödig prolog. Utan att egentligen skada handlingen så läggs det inte mer än det mest grundläggande arbete på karaktärsutveckling. Likväl byggs en relation upp till de skärrade själar vi får följa i en desperat kamp för överlevnad. Och på något underligt sätt känns två timmar inte alls som en överdriven speltid för ”Hotel Mumbai”.

Visserligen skulle man kunna jämföra ”Hotel Mumbai” med en nagelbitande actionfilm. För det är ju en film som spelar på känslor. Den stora och slående skillnaden är vetskapen om att detta är eller åtminstone har varit på riktigt. Och det känns äkta. Dels för att man tidigt och på ett stämningsfullt manér sätter tonen för helheten med främst tack vare Volker Bertelmann välkomponerade verk och inte minst för att regissören Anthony Maras har valt att effektivt väva in genuint bildmaterial från den ödesdigra dagen. Detaljer som bildar en redig filmisk käftsmäll.

Möjligtvis kan den mer cyniske värja sig mot den känslostorm som ”Hotel Mumbai” framkallar men för oss andra är det en upplevelse som sitter i. Kanske är det därför det finns en motvillighet eller låt oss säga skepsis till att se filmer som dessa. De kräver sitt pris och lämnar en tung känsla i kroppen som inte sällan sitter kvar alltför länge. Men är det inte just det bra film ska göra?