House at the End of the Street 2012

En mamma och en dotter flyttar från Chicago ut i skogen. Längst in. Såklart.

I grannhuset har två brutala mord begåtts. Såklart. 
Kvar i huset bor den av övriga samhället utfryste och allmänt missförstådde sonen till det mördade paret och såklart blir unga Elissa intresserad av sorgsne och oändligt missförstådde Ryan, vilket rödvinspimplande läkarmamman inte gillar.

Jennifer Lawrence är en ruskigt begåvad skådespelerska, vilket hon främst visar prov på i andra (bättre) filmer, men också i denna gör hon tjejen från stan väldigt trovärdigt (om det inte vore för några ej helt övertygande uttryck som jag väljer att skylla på det bristfälliga manuset). Elisabeth Shue som hennes mamma är även hon riktigt bra och några stunder glimtar det till och känslan efteråt är att deras samspel hade kunnat lyfta den här historien om bara manuset hade tillåtit det. Istället förblir den potentiellt intressanta och uppenbarligen rätt trassliga (såklart) mor- och dotterrelationen bara en transportsträcka till något annat mycket sämre. 
Manuset lämnar verkligen en hel del övrigt att önska. Repliker känns krystade och i princip alla bifigurer är tunna som pappdockor, samtidigt som handlingen svänger rätt friskt åt alla möjliga och ologiska håll. 
Vid det här laget är jag också grundligt trött på vita trånga linnen som bärs av unga kvinnor så fort det vankas rysligheter, för att inte tala om den lilla illasittande sidennegligén som mamman i en scen har på sig när hon ensam vilar i sängen. Gäsp.

Stilen och kameraföringen är rätt obestämdbar och i en sekvens påminner plötsligt redigeringen av något man vanligtvis ser i musikvideos, för att sedan rätt vad det är återgå till något annat. 
Antydningar om rätt mycket finns och man väntar på fortsättningar som inte kommer medan nya kortsiktiga funderingar dyker upp som aldrig heller de får svar. Varför bryr sig till exempel polismannen Weaver så om den enslige killen? Och varför hatar alla honom egentligen? För att hans syster mördade hans föräldrar..?

Skådespeleriet är det som sagt inget fel på och twisten i slutet är, ifall man inte redan räknat ut det, lite rafflande fastän alltså inte direkt överraskande. De avslutande, obligatoriska katt-och-råtta-jaktscenerna i mörkret får mig visserligen att spänna skinkorna och studsa till en aning, men överdosen av ansträngningarna och klichéerna som radas upp blir på sina håll närmast skrattretande vilket inte räddas av vita linnen och några lätta och förutsägbara hopp i soffan.