Ett hus av sand och dimma 2003

Deprimerade Kathy (Jennifer Connelly) utkämpar en kamp mot sitt tidigare drogmissbruk. Bland den oöppnade posten på hallgolvet ligger ett antal påminnelser som rör missade skattebetalningar. Förvisso ett byråkratiskt misstag, men följden blir ändå att det hus hon ärvt av sin far blir utmätt och utauktionerat. Köparen – den iranske flyktingen och numer amerikanske medborgaren Massoud Behrani (Ben Kingsley), hoppas på att äntligen få balans i familjens ekonomi. Lyckligt deklamerar han för sin familj att Gud har ”kysst deras ögon” den dag köpet går igenom. Vem är egentligen husets rättmätige ägare? Kampen om huset blir så mycket mer än en materiell fråga. Som symbol för trygghet och framtidstro utgör den slitna bungalowen något av ett sista halmstrå för båda parter. Den enes bröd tenderar att bli den andres död, alla möjligheter till en win-win-situation verkar avlägsna. Kathys nyfunna bekantskap polismannen Lester (Ron Eldard) blir katalysator för en alltmer intensifierad, eskalerande tragik. Den bestseller som filmen grundar sig på ingår bland de böcker som Oprah Winfrey slår ett slag för. Storyn har stora inslag av såväl tragedi som melodram. Noir-stämningen är tämligen tät emellanåt. Näsduk i pluralis medtages förslagsvis. För man gråter. Man gråter för Kathy och man gråter för Massoud. Och för alla andra som kommer i vägen för tragedins dominoeffekt. Historien bjuder verkligen på fler perspektiv än ett och den dualistiska värld som Kingsley befann sig i då han spelade The Hood i ”Thunderbirds”, är ersatt av en långt mer komplex sådan.

”Ett hus av sand och dimma” är en historisk milstolpe för filmens regissör, manusförfattare och producent Vadim Perelman. Detta är nämligen hans första långfilm. Perelman har tidigare jobbat som regissör av musikvideos och reklamfilm. Debuten verkar ha givit honom blodad tand, snart regisserar han Spielbergs ”The Talisman”. Jag kan inte se några anledningar till att han inte skulle fortsätta med sitt långfilmsregisserande – filmen utgör en fungerande helhet.

Både Connelly och den sedan 2001 adlade (!) Kingsley gör mycket övertygande rolltolkningar. Connelly, som tilldelats en hel massa priser för sina insatser i ”A Beautiful Mind”, gör ett bra jobb som den vackert ärrade och desperat beslutsamma Kathy. Det är dock Sir Ben som imponerar mest – att spela iransk invandrare utan att skapa tvivel är verkligen beundransvärt! Detta tyckte uppenbarligen även juryn för Academy Award eftersom Kingsley blev Oscars-nominerad för prestationen. Kingsley har ju visat prov på sin kompetens tidigare, huvudrollen i ”Gandhi” som blev belönad med en Oscar är bara ett exempel.

Mycket Oscarssnack blir det – Oscars-nominerad blev även Shohreh Aghdashloo för rollen som Massouds fru. Även Aghdashloo känns äkta i sin roll. Värd att nämnas när skådespelarna är på tal är också Ron Eldard som långfilmsdebuterade i ”True Love”. Och ja, vi har sett honom i ”Cityakuten”. Eldard behärskar sin roll som labil pojkvän och polis på ett självklart sätt.

Filmen ackompanjeras av James Horner, som bland annat fått två Oscars för musiken till ”Titanic”. Musiken till ”Ett hus av sand och dimma” blev Oscars-nominerad. Kanske för att den fungerar så som filmmusik gör när den är som bäst – tar inte över föreställningen, utan förstärker den och samspelar med de andra komponenterna. Roger Deakins foto fungerar på samma vis. Fotografen, som tidigare arbetat med bland andra bröderna Coen ger historien ett konstnärligt och uttrycksfullt perspektiv med sina starka close-ups och naturskildringar.

”Ett hus av sand och dimma” är en film om livsöden, möten och ödet. Funderingar kring respekt och förståelse väcks. Filmen är ett måste för biobesökare som tilltalas av de emotionella upplevelser som kan erbjudas på vita duken.