How I Live Now 2013

Ett tredje världskrig har brutit ut och Elisabeth, eller Daisy som hon går under, fraktas över från sin boning i Manhattan till de gästvänliga kusinerna på en gård i England. Saoirse Ronan ("Hanna") spelar en trasslig tonåring som hör röster i huvudet och eventuellt lider av någon tvångsneuros; en hobbyfashionista med platinablont hår, sotade ögon, piercing i näsan och håliga strumpbyxor.

Fast besluten för att göra sin vistelse outhärdlig stretar hon emot när släktingarna kommer med vänliga inviter - tills hon får syn på den äldsta sonen, betahanen Edmund (George MacKay), som hon faller pladask för. I den idylliska sommarflärden där familjen bär stickade jumprar mulnar det till och snöflingeliknande aska börjar regna ned. Fastern måste bege sig utrikes på grund av jobbåtaganden och lämnar barnen mitt bland explosioner, krut, likpåsar och evakueringsplaner. Den lilla kullen splittras; kvinnorna separeras från männen och blir bortförda till arbetsläger. Daisy som fått sitt hjärta stulet ger Edmund sitt ord: hon ska återvända tillbaka till deras kärleksnäste och älska honom villkorslöst.

Filmatiseringar av prisbelönta eller bästsäljande romaner kan verkligen gå åt båda hållen då man måste lära sig konsten att transkribera på ett snärtigt sätt. När Kevin MacDonald tar sig an Meg Rosoffs ungdomsroman, och fyra helt skilda författare skriver manus på förlagan, får han den stundtals till en skakande vals men i en fåra gömmer sig tusentals frågor: Var är pappan och vad hände med resten av familjen? Mycket lämnas omotiverat och är inte på något sätt underbyggt, och att Daisy skulle lida av ätstörningar är ett kapitel som man nästan hoppat över och ignorerat fastän man snuddar lite vid ämnet. "How I Live Now" kryllar av nyanser som är svåra att snappa upp och adaptionen kan enbart ses som en nedgradering från originalet.

Det går inte att understryka nog att filmen är proppad med sentimentala one-liners och fula, suddiga drömsekvenser och varsel. Tilltalet låter falskt och filmen är som ett potpurri av genrer. Jag får inget grepp om vad det är man fumlar efter. Här har man haft alla förutsättningar att göra något nyskapande då handlingen utspelar sig under ett tredje världskrig men det känns bara fantasi- och passionslöst och ljuder av snarkningar.