How to Talk to Girls at Parties 2017

Vad fan såg jag precis? Det är inte första gången man tänker så efter att ha sett en film av John Cameron Mitchell, en av vår tids mest banbrytande och oortodoxa filmskapare. Han satte ribban högt med den vansinniga musikalen ”Hedwig and the Angry Inch”, sexchockade med fina ”Shortbus” och doppade tån i Hollywood med dramat ”Rabbit Hole”. Det var åtta år sedan men nu är han äntligen tillbaka med… det här?

Låt er inte luras av titeln, det är ingen high school-komedi om pilska grabbar som ska bli av med oskulden. Först och främst utspelas den i 1970-talets skitigt punkrockiga London och då visserligen en trio tonårskillar ska ragga blir en av dem, Enn (Alex Sharp), förälskad i mystiska Zan (Elle Fanning) som visar sig tillhöra en bisarr sekt - bestående av kannibalistiska utomjordingar.

Bara Mitchell och möjligen John Waters kan komma undan med en sådan bisarr story utan att det blir ”Dude, Where’s My Car?”. Det är en ”Romeo och Julia”-liknande kärlekshistoria men också en absurd kulturkrock mellan den högljudda, rebelliska punkscenen och pastellfärgsklädda, robotliknande utomjordingarna som närmast liknar tokiga hippies. Mycket är skruvat och LSD-trippigt - dock inte allt och inte heller tillräckligt.

Hur mycket man än vill älska Mitchell och hans galna fantasivärld - stundtals bränner det till - så är det svårt att bortse från att den ofta agerar som en finnig fanboy till kultfilmer som ”Rocky Horror Picture Show” istället för att slappna av och ta ut svängarna ordentligt. Det är ett underhållande men ganska ojämnt hopkok av pretentiöst konstfilm, springa-i-dörrar-slapstick, politiska budskap, rockkonsert och de sedvanliga ungdomarna på glid.

Fanning är dock som alltid ljuvlig och det är kul att se den vanligen så eleganta Nicole Kidman som slipad, stentuff klubbägare/punkgängsledare som nästan ser ut att vara stylad efter Daryl Hannah i ”Blade Runner”. Speciellt roligt är det att se de Kidman och Fanning återförenas efter det betydligt mer sansade kostymdramat ”De bedragna”. Även filmdebuterande Broadwayaktören Sharp är charmig och trion lyfter tillsammans filmens mer trögstartade partier.

I en scen tar Sharp och Fanning över scenen på ett punkhak och sjunger ”Eat Me Alive”, där de vrålar ”Eat me alive, mommy mommy”. Publiken älskar det och kaos utbryter. Helt fantastiskt. Men snart förvandlas det till en psykedelisk, neonfärgad drömsekvens och liksom själva filmen har den svårt att bestämma sig för vad den vill. Hade den hållit sig till ett spår hade den kunnat bli den kultfilm den gärna vill vara men direkt tråkigt är det åtminstone inte.