Hundmannen 2025

I "Hundmannen" blir en hund och hans mänskliga polis-husse bokstavligt talat oskiljaktiga efter en olycka. Genom en livräddande men också helt galen operation, blir de ihopsydda till en ny skepnad med ett hundhuvud och en människokropp.

 

Hundmannen som nu är född, blir rätt omgående efter konvalescensen en omtyckt hjälte, som får i uppdrag av polischefen att stoppa sin och stadens ärkenemesis, kattskurken Percy. Elakingen Percy smider planer på världsherravälde och har som ett led i detta klonat sig själv för att slutgiltigt eliminera alla snällisar. Klonen lill-Percy är dock inte så ond som pappa-Percy hade hoppats, och när den lille blir nära vän med självaste Hundmannen, hotas Percys hela plan.

 

”Hundmannen” är baserad på Dav Pilkeys grafiska bokserie och är producerad av Dreamworks Animation. Jag är inte särskilt insatt i böckerna, men tror med tanke på bilder jag sett, att denna adaption nog är trogen sin förlaga.

 

Datoranimationen är snygg på ett till synes simpelt sätt, med en sorts gammaldags taktil textur som nästan kan kännas i fingertopparna. Det är ett fint hantverk med en imponerande detaljrikedom och en fullständigt sprudlande färgpalett. Många roliga och fantasifulla inslag med bland annat stora talande byggnader och diverse innovativa uppfinningar piggar också upp.

 

Redigeringen är rapp, och klippen löser sömlöst av varandra, vilket resulterar i ett högt och aldrig sinande tempo. Det blir emellanåt nästan lite för fartfyllt och jag känner mig stundvis närmast utmattad av det konstanta öset. Dock är jag övertygad om att den huvudsakliga målgruppen kommer utan minsta förbehåll älska detsamma. Även humorn är väldigt tydligt riktad till de yngre även om en del roliga skämt och kommentarer om vår airfryer-centrerade samtid, lär roa också de äldre.

 

Jag måste medge att jag var road av mycket, men att jag även hade lite svårt för den lätt Frankenstein-osande premissen. Den känns väl magstark för en barnfilm och hade i mitt tycke platsat bättre i en skräckis. Jag väljer ser lämna den bisarra tanken på en man med ett hundhuvud fastsytt på kroppen och fokuserar istället på det som jag vid sidan av den visuella estetiken uppskattade med detta.

 

Och det är framförallt det faktum att filmen, mellan varven, vågar dyka ner i ett känslomässigt djup och vila där en stund. Som till exempel när det kommer till skildringen av Percys gradvis tinande hjärta, och hur han så sakteliga börjar få varma känslor gentemot sin klonade son. Även hans sorg över att ha blivit övergiven av sin egen pappa får ett välkommet utrymme. Den sorgen presenteras som en möjlig anledning till Percys surmulenhet, vilket skapar en nyanserad bild av den spinnande antagonisten. Men understryker också idén om att ingen föds ond, vilket idag känns uppfriskande.

 

Väldigt mycket fokus ligger på Percy, som genomgår den största personliga utvecklingen i historien. Hundmannen känns i jämförelse mer som en birollsinnehavare som bekräftar huvudpersonens resa. Det kanske inte är ett problem i sig, men känns lite snett i en film som ju faktiskt heter ”Hundmannen”.

 

Trots inledande tveksamhet kring förutsättningen och väl mycket tempo på exakt alla håll, så är ”Hundmannen” överlag en rolig filmupplevelse. Den bjuder våra små på viktiga budskap om styrkan i vänskap och godhet, samtidigt som den uppmanar oss alla att uppmärksamma det fina, före det fula.

Detta är en perfekt liten film för yngre förmågor, med inslag som kommer uppskattas även av de äldre.