Hunger 2008

Brittiska indiependentrullen "Hunger" har det senaste året rest världen över och var en självskriven och mycket uppmärksammad medlem på förra årets upplaga av Stockholm filmfestival (filmen vann pris för regidebut och bästa skådespelare). Multi-konstnären Steve McQueen (ska inte förväxlas med den mer välkända skådisen från "The Great Escape") står för regin i denna våldsamma berättelse; det är historian om en kollektiv hungerstrejk. Och om IRA.

Den unge IRA-sympatisören Bobby Sands (kristallklart spelad av Michel Fassbender) fänglas för sin politiska övertygelse och inleder en hungerstrejk (och ’ingen tvättning’-strejk) för att skapa medial uppmärksamhet och i slutändan även politiskt erkännande av den irländska republikanska rörelsen.

"Hunger" är en orgie i plågsam död och mycket långa såväl som odramatiska scener; ta bara den drygt 16 (!) minuter statiska tagningen kring en enkel konversation mellan Bobby och en präst. Det är alltså inte bara psykiskt (våld, avföring, svält) som det är på gränsen att uthärda, detta filmiska spektakel är även rent kroppsligt påfrestande. Det är förstås med bakgrund som ’konstnär’ som McQueen laborerar med filmmediet, och det är ofta ur en ickefilmares position som utgången är tagen. Helt ärligt är det inte alltid som denna experimentlusta går hem. För även om det stundtals är gripande och utmanande rent filmiskt, så är det också väldigt ofta gäsp. För det är omvartannat poetiskt och långsökt; vackert och spekulativt. Inte för allas smak, och inte i närheten av att vara så pass övertygande och engagerande att det faktiskt går att ta till sig.

Ofta stannar "Hunger" dessutom upp och blir till en mållös berättelse utan hopp och utan kontrast; filmen vilar ofta på en tvivlande hunger efter något mer, men som aldrig kommer. Och i förlängningen blir det därför väldigt svårt att förstå vad regissören McQueen har haft för tanke bakom, särskilt då efter det faktum att Bobby (och hans vänner) ämnar hungerstrejka för sin politiska övertygelse. Det blir bara tårta på tårta: scen efter scen, förnedring på förnedring. Och då blir det alltför tunt.

Men "Hunger" är förstås inte helt oäven eller totalt smaklös. Själva inledande poängen, att stå för det man tro och kämpar för, är självfallet nobel och respektingivande. Men i detta fall, i långfilmsformatet, måste det gå att kräva mer. För även om det på pappret är en aktningsvärd filmidé och välspelade roller, så bör det bli någonting mer än bara en lätt axelryckning. För när ljuset till slut tänds i salongen är "Hunger" en film som tyvärr är lätta glömma.

ONÖDIGT VETANDE "Hunger" blev vinnare i kategorierna Bästa Regidebut och Bästa Skådespelare på Stockholms filmfestival 2008.