Hunger 2025

I filmkretsar brukar det konstateras att danskarna vet hur man gör film. Därför hade jag relativt höga förhoppningar inför Netflix danska satsning ”Hunger” och hade önskat mer skärpa och karaktärsdjup av regissörerna och manusförfattarna Ditte Hansens och Louise Miertizs romantiska drama om längtan efter att bli förälder. Likväl lär igenkänningsfaktorn vara hög för alla som genomgått, eller genomgår, fertilitetsbehandling – ett brännande aktuellt ämne som många 30+ kvinnor i någon mån berörts av.

 

Berättelsen upplevs nästintill självbiografisk där varje läkarbesök och insemination trovärdigt gestaltar förloppet från barnönskan till privata klinikbesök och rådfrågningar hos allmänvården. Där de tillspetsade karaktärerna Mia (Rosaline Mynster) och Emil (Joachim Fjelstrup) ständigt kastas mellan hopp och förtvivlan.

 

Mia är den kreativa författaren med känslorna på utsidan som drömmer om barn. Men fram till att hon träffar Emil har hon bara dejtat yngre män, något hon också skrivit om i sin nyutgivna bok ”Tour de France”. Av vännerna blir hon tipsad om en varannan-vecka-pappa och tillika granne som är mogen och lugn i Mias egen ålder. De förälskar sig nästan omgående och kort därpå påbörjas försöken att bli gravida.

 

”Hunger” skildrar på djupet alla de känslor och frågeställningar som Mia ställs inför: varför kunde Emil få barn med sin exfru men inte med henne, varför blir vännen gravid när inte hon blir det och vad är egentligen en bonusmamma? Via bekanta känner jag igen Mias beskrivningar: desperationen, hoppet som tänds också den nästan omöjliga acceptansen av att det kanske inte blir något barn. Rosaline Mynster leder oss igenom hela spektret av känslor på ett ytterst trovärdigt sätt där favoriten är utbrottet på en Halloweenfest utklädd till spökbrud.

 

Emil är istället en tyst följeslagare - en klassisk trött tvåbarnspappa med svarta ringar under ögonen som bara vill att Mia ska vara glad. Och det är här det skaver. Relationen mellan dem är till viss del obegriplig. Vi får aldrig någon vidare inblick i vilka dem är eller varför de fallit för varandra. Något som ytterligare sänker karaktären Mias trovärdighet är då vi får ta del av hennes skrivande, och det är minst sagt undermåligt. Tanken är nämligen att Mia parallellt med fertilitetsresan skriver på en bok om att vara bonusmamma, men vi får knappt se henne tillsammans med Emils barn. Det är som om hon alltid är lite frånvarande.

 

Vad hon har däremot är stil. I sann dansk design är varenda outfit perfekt planerad och färgmatchad från topp (glitterbasker) till tå (platåsneakers) – en fröjd för ögat. Och trots de första trevande scenerna växer filmen med tiden och finner sin plats som ett helt okej dussindrama. Till skillnad från romantiska komedier som ”The Switch” och ”Baby Mama” tas också här känslorna på allvar.

Så även om berättelsen brister i spänning och karaktärsdjup är det en film för alla dem som söker igenkänning mellan läkarbesök och hormonsprutor.