Hungry Hearts 2014

Mina och Jude träffas under speciella och väldigt lustiga omständigheter i en restaurangtoalett där de båda tillsammans blir inlåsta av misstag. Bekantskapen utvecklas snart till en förälskelse och inte långt senare blir paret gravida och gifter sig. När väl barnet är fött uppstår en otrevlig maktkamp föräldrarna emellan med ödesdigra konsekvenser för samtliga.

Italienaren Saverio Costanza har skapat ett svårmodigt men extremt spretigt drama med en motsägelsefullt nog mycket lustfylld inledning. Dock är fortsättningen desto dystrare och också ordentligt obehaglig, varför det blir svårt att överhuvudtaget ta filmen till sig. 

Återigen; Början är verkligen otroligt härlig och faktiskt riktigt minnesvärd. Replikerna är träffsäkra liksom skådespeleriet klockrent. Hela den trånga toalettscenen är dessutom praktiskt taget filmad med en enda lång tagning som ger mig som publik bildligt talat en behaglig närvaro i det jag tittar på. Några av det efterföljande scenerna fungerar också och hela bröllopet inte långt senare, är så där underbart myspysigt som man vill att en kärleksfest ska vara, med dessutom fantastisk musik till. Sen borde det fått ta slut. Faktiskt. För när regissören plötsligt sätter igång och experimenterar med genreöverskridningar och olika filmiska metoder börjar det gå stadigt utför. 

Det från början på många håll snygga fotot till exempel, ändras i takt med att innehållet börjar spåra. En bit in i händelserna är det stundvis filmat med en lins som får bilden att se ut som något man ser genom ett titthål i ytterdörren. Detta förstärker visserligen galenskapen som vid det här laget trappas upp i historien, men det är samtidigt något som aldrig riktigt blir förankrat i den, eller för den delen hos oss som tittar heller, varför det hela bara smakar som en konstig, oönskad krydda i en annars potentiellt välsmakande gryta.

Filmen bygger på en bok och jag kan tänka mig att den klaustrofobiska och alltmer otäcka stämningen målas upp mer övertygande i den formen. Visserligen återges en känsla av tillknäppt ångest mycket effektivt även i filmen, men det räcker inte då det i övrigt gapar tomt. 

Adam Driver och Alba Rohrwacher i huvudrollerna fick båda pris för bästa skådespelare respektive skådespelerska under Venedigs filmfestival tidigare i år och jag har egentligen inga invändningar på deras prestation så mycket som på just hur jag upplever att karaktärerna är skrivna och skildrade. Ett stort problem är att varken Jude eller Mina efter ett tag kammar hem någon sympati hos åskådarna, för även om man såklart i sammanhanget håller på den alltmer desperate pappan så är hans inaktivitet och oförmåga att reagera på så länge väldigt påfrestande. Och när väl en reaktion och försök till åtgärd äntligen kommer är det helt enkelt försent. För de inblandade och för mig som publik. 

Mammans tilltagande sinnesförvirring sker dessutom på ett lika hastigt som verkligen olustigt sätt. Visst är hon ensam i ett främmande land, utan varken familj eller vänner och att bli mamma kan under vilka omständigheter som helst vara lätt (minst sagt) ångestladdat och fyllt av oro. Men ändå köper jag helt enkelt inte alls den drastiska utvecklingen jag bjuds på, varför det blir svårt att köpa det andra som på något sätt kommer i dess kölvatten. 

Jag måste dock säga att fastän jag långt efteråt känner en extrem besvikelse över det färdiga resultatet, så är jag ändå försiktigt optimistisk. Visst, ”Hungry Hearts” fungerar inte på många plan, men samtidigt tror jag, bara Costanza kan tona ner sitt yviga skapande något och välja EN genre att vara trogen, så skulle han mycket väl kunna åstadkomma något riktigt spännande. För brist på ambition finns inte även om just ambitionen denna gång delvis blev filmens fall.