Hunt 2022

Året är 1983, fyra år efter modet på diktatorn Park Chung-hee. Men nya presidenten är även han en envåldshärskare, vilket framkallar protester hos den sydkoreanska immigrantbefolkningen i USA inför hans besök. “Drive him out” skriker de, och när de sydkoreanska ämbetsmännen undrar varför de inte bara kan mota bort demonstranterna svarar Park Pyong-ho (Lee Jung-jae) chefen för utrikesenheten för Koreas Central Intelligence Agency (KCIA) tålmodigt att de inte kan göra så i USA (och får det något sarkastiska svaret att demonstranterna har väldigt starka åsikter om hemlandet efter att ha övergivit det…).

 

Inledningen visar på skillnaden mellan det fria landet i väst, och censuren och korruptionen därhemma. För snart är Lee tillbaka i Sydkorea, där demonstranter slås ner och torteras, där korruptionen är stor, och där man inte vet vem man kan lita på. Särskilt inte som det uppdagas att det finns en nordkoreansk spion inom KCIA, någon som går under under kodnamnet “Donglim“.

 

Park får i uppdrag att identifiera spionen, men samma uppdrag tilldelas även Kim Jung-do (Jung Woo-sung) från KCIA:s inrikesenhet, vilket ger upphov till en intensiv maktkamp. Park är en veteran inom byrån medan Kim är nytillkommen från den koreanska armén. Lee känns som den mer sympatiska och rättfärdiga av de båda männen, särskilt som han fördömer Kims användning av tortyr i sina förhörsmetoder. Det visar sig att han har egna erfarenheter av dessa då Kim tidigare förhört honom, vilket lämnat honom med en permanent nervskada i handen.

 

Lee är en härlig antihjälte (för visst finns här manliga melodramaingredienser, den motvillige rättskämpen som lider av livets tunga orättvisor, och osjälviskt riskerar sitt liv, ackompanjerad av melankolisk musik). En tuffing som sätter dit en korrupt ledare inom enheten, och beskyddar den unga och vackra men hemlighetsfulla collegestudenten Yoo-jung (Go Youn-jung). Det tycks som han tagit sig an henne sedan hennes pappa dödats, men deras egentliga förhållande förblir oklart under största delen av filmen. Här får vi någon sorts förklaring till slut, men annat lämnar oss med frågetecken.

 

För de spektakulärt välkoreograferade actionsekvenserna är inte alltid narrativt underbyggda nog för att rättfärdiga dem. Mycket av våldet är oprovocerat, och fyller ingen berättarfunktion. Man får nästan lite känslan av hur ett tyskt kriminaldrama skulle se ut om det av misstag blandats ihop med splatter. En traditionell filmatisering som klippts ihop lite si och så, med insprängt våld från örfilar till mass-skjutningar och biljakter och allt däremellan. Plotten blir svår att följa.

 

Det gör att filmupplevelsen blir en smula frustrerande efter ett tag. Spektakulära actionsekvenser och närbilder på den karismatiska Lee är inte nog för att bibehålla intresset helt och fullt under filmens två timmar och 11 minuter. Kriminaldramer och spionfilmer fungerar bäst med metodiskt planterade ledtrådar som även om de överraskar för berättelsen framåt - en berättelse man kan följa och förstå.

 

“Hunt” bär på för många hemligheter, för mycket oprovocerat våld, och alltför dunkla motiv. Rollfigurerna må röra sig i en tid av psykologisk terror, där alla runt omkring dem är potentiella fiender, men manuset som förmedlar detta måste ändå vara publikens vän.