Husdjurens hemliga liv 2 2019

Den lojale terriern Max (Patton Oswalt) och hans hårige kompis, blandrasen Duke (Eric Stonestreet), fick i slutet av förra filmen en bebis till hushållet. Tiden har gått sedan dess, barnet har hunnit bli några år och är numera det bästa hundarna vet. Barn växer dock upp på både gott och ont, vilket blir extra påtagligt för den neurotiske Max, som tenderar att oroa sig för det mesta. Han börjar se faror som lurar överallt och drabbas därför av kliande stressutslag och får åka ut på landet för att vila upp sig. Där träffar han vallhunden Rooster (Harrison Ford) som läxar upp honom efter noter.

 

Parallellt med huvudstoryn löper två sidointriger. I den ena får vi följa den trånande spetsen Gidget (Jenny Slate), som får ansvara för Max favorittuggleksak Busy Bee, när han är iväg. I den andra möter vi en ny bekantskap, Shih Tzun Daisy (Tiffany Haddish), som tillsammans med kaninen och självutnämnde superhjälten Captain Snowball (Kevin Hart), ska försöka rädda en tiger från ett ondsint cirkussällskap.

 

Manuset är roligt och fullt av kul repliker som roar en bred publik. Dråpligheter blandas med fyndiga skämt och även det ibland blir väl larvigt, mynnar det mesta ändå oftast ut i en begrundansvärd poäng. Tyvärr känns hela tigerstoryn något forcerad i sammanhanget, och jag tycker det är trist att man inte tar tillfället i akt och tydligare fördömer fångsten av vilda djur för vår underhållning. Istället är den intrigen tillagd för lite billig spänning, vilket retar mig.

 

Det är tre rätt spretiga historier som på något sätt ska knytas samman i slutet, och jag tvivlar emellanåt om det kommer gå. Men på något sätt sker ändå just det. Regissören Renaud och manusförfattaren Brian Lynch lyckas få ihop delarna till en fungerande och fin helhet, vilket är en bedrift som heter duga.

 

Filmen handlar på en nivå om oron vi känner vad gäller våra små, för det främmande och skrämmande som hotar utifrån. Detta är en film som tar upp föräldrars ängslan kring sina barn, sett utifrån husdjurens synvinkel. Och jag känner som mamma verkligen igen mig, samtidigt som jag får pepp att våga släppa taget, åtminstone lite grann. Det här också en film om mod, om vänskap och om att ställa upp för vänner, de gamla, men också potentiella nya. Jag uppskattar när känslor får ta plats i barnfilmer och även om det blir rätt mycket slapstick på sina håll, kommer budskapen fram och till sin rätt.

 

Filmen är rätt kort och det är bra. Jag skulle lätt ha kunnat titta längre på detta, men 80 minuter räcker alldeles utmärkt för att berätta historien, och varför då dra ut på det?

 

”Husdjurens hemliga liv 2” är i det stora hela ett väldigt underhållande och fartfyllt äventyr som är roligt för hela familjen. Inte kanske riktigt lika kul som första, men väl värd att ändå ses.