Huset vid sjön 2006

Radarparet från 1994 års stora actionfilm, ett arkitektoniskt konstverk i glas och en oresonlig brevlåda, är huvudingredienserna i höstens märkligaste soppa på bio.

Sandra Bullock spelar Kate, en ensamstående läkare som just övergett sitt hem, ett fantastiskt glashus beläget på en sjö, för storstaden där ett nytt jobb väntar. Keanu Reeves spelar Alex, en ensamstående byggarbetare som flyttar in i hennes hus, som hans far en gång i tiden byggde. Kate lämnar ett brev till den nye ägaren, han läser det men… huset har ju stått tomt länge. Hur är det möjligt? När han besvarar hennes brev visar det sig snart att de två lever två år ifrån varandra. Hos honom är det 2004 men hos henne 2006 (och fråga inte hur f-n det hände).

Där en normal människa skulle börja leta efter en dold kamera, är detta ju filmens värld där det mest omöjliga är fullt möjligt, så Alex och Kate accepterar sitt udda öde och försöker istället komma på ett sätt att träffa varann. Tidsresor är som bekant ett svårt ämne att göra film om eftersom det sällan finns plats för logik, men det är inte science fiction-delen som ”Huset vid sjön” lägger fokus på, utan det romantiska i historien.

Vad som drar Kate till Alex och vice versa är att de finner en själsfrände i varann. De är lika på många sätt, även om det mest innebär att båda är lika tråkiga och saknar ett liv så känns kopplingen mellan dem uppenbar. Historien som utvecklar sig, om en långvarig väntan och längtan, är det mest intressanta här och även om de grandiosa stråkarna uteblir och näsduken förblir torr genom filmens gång, kittlar ”Huset vid sjön” både fantasin och nyfikenheten hos sin publik. Jag är redo att köpa det omöjliga faktum att Alex brevväxlar med en framtidsbrud. Jag kan acceptera att han inte ber henne skicka dagstidningar, tipsa om vilka lottonummer han bör satsa på, eller frågar efter en mailadress istället. ”Huset vid sjön” utger sig inte för att vara något annat än ett romantiskt drama, så jag blundar gärna för det mindre logiska och låter mig svepas med av den fascinerande kärlekshistorien.

För visst kan kärleken vara som ett enda stort outforskat men spännande mysterium. Att kalla den känslan för ”magisk” är en lockande tanke. Jag köper gärna att filmen vill vara magisk, övernaturlig och vacker - jag vill att den ska vara det. Men samtidigt känner jag att regissören inte helt vågar gå i den riktningen, mot vilken historien uppenbart leder. Och kanske av rädsla för att publiken inte ska förstå, låter han bli att till fullo ta tillvara på det magiska i berättelsen utan blandar in romantiska klyschor så ofta han kan. Jag sitter och tänker på vad Spike Jonze eller Michel Gondry åstadkom med Charlie Kaufmans vrickade manus till ”I huvudet på John Malkovich” respektive ”Eternal Sunshine of a Spotless Mind”. Och det blir allt tydligare att argentinaren Alejandro Argesti är för oerfaren för ett så pass knepigt manus.

Alex och Kates hopplösa ensamhet ställer också till problem för filmen. Att de är sällskapslösa så när som på hunden Jack (som bor med båda två samtidigt – återigen, fråga inte hur) leder till att de mest pratar högt för sig själva, vilket vi ju alla vet är första tecknet på galenskap. Detta bådar inte gott. Att Bullock och Reeves saknar charm och humor gör inte heller saken bättre. Det är tur att de inte träffas alltför mycket i filmen för annars hade bristen på personkemi blivit ännu tydligare. Ja, mycket har hänt sedan ”Speed”…

Tråkigast är ändå att den fina kärlekshistorien inte förvaltas på ett korrekt sätt. Där kärnan är närapå magisk, är resten mest rörig, pratig och seg. I grund och botten finns här en vacker romantisk film men den döljer sig väl. Och det gäller alltså att kunna blunda för en hel del av filmens beståndsdelar för att gilla den, annars blir det som att slänga pengarna i sjön. Haha, sjön.