Hypnotisören 2012

När Lasse Hallström nu gör comeback som svensk filmare - det var nästan tjugofem år sedan "Mitt liv som hund" gav honom en biljett till Hollywood - väljer han att ta sig en an den för honom oprövade spänningsgenren och filmatiseringen av Lars Keplers omåttligt populära "Hypnotisören".

Resultatet blir en kriminalthriller som vad gäller regi och skådespelarinsatser känns snäppet lyxigare än den genomsnittliga kriminalthrillern men som, givet grundmaterialet, kunde bjuda på ännu mer spänning. En del sekvenser är dock mycket nervutmanande.

Det behöver i sig inte vara ett dåligt tecken att eftertexterna listar den ohyggligt erfarne Peter Asmussen som manusbearbetare, men någonstans skvallrar det om att processen att omvandla och koncentrera femhundrasjuttio romansidor till hundratjugo sidor manus inte har varit smärtfri. Själva hypnosen presenteras exempelvis för lättvindigt, och läkaren Erik Maria Barks (Mikael Persbrandt) motvilja till att utföra denna omdiskuterade ritual på den svårt skadade pojken Josef hade gärna fått understrykas tydligare. Med över en halv miljon sålda exemplar av den litterära förlagan kommer det givetvis att resas otaliga invändningar gällande vad som har tagits med eller klippts bort ur filmen, som det alltid görs vid sådana här tillfällen. Oaktat sådana jämförelser håller "Hypnotisören", filmversionen alltså, ett hyggligt tempo med undantag för ett mittenparti som mest står och trampar. Historiens vändningar sker enligt konstens och genrens alla regler och är därför alltid halsbrytande dramatiska, ofta bisarrt otrovärdiga.

Intressantast är skildringen av Erik och Simones (Lena Olin) äktenskapliga kris, där hans tidigare otrohet är åtta år färskare i filmversionen än i boken. I scenerna där deras oförmåga att mötas blir smärtsamt tydlig märker man tacksamt hur rutinerad Lasse Hallström är i sin personregi. Lena Olin förvaltar utmärkt det utrymme som hon har, större än vad som är brukligt i makens amerikanska produktioner, och känns välbehövligt levande och desperat i kontrast till Mikael Persbrandts lågmälda, liksom molande tolkning av Erik Bark.

Relativt okände Tobias Zilliacus som kommissarie Joona Linna är mild och sympatisk utan att vara insmickrande, lite hemlig och med en benhård viljestyrka. Eftersom mycket tyder på att de totalt åtta böckerna (där tre redan är publicerade) om honom alla kommer att filmatiseras är det bara att vänja sig. Det kunde ha varit mycket värre.