Hysteria 2011

Mortimer Granville (Hugh Dancy) är en ung och idealistisk läkare i 1880-talets London som tar arbete hos doktor Robert Dalrymple (Jonathan Pryce), vars specialitet är just ”Hysteria” – samlingsnamnet för en kvinnoåkomma som ytterst är en konsekvens av en i kroppen fritt vandrande livmoder och som tar sig uttryck i symptom som ångest, yrsel, vredesutbrott och andra kristillstånd. Åtminstone var det så den kategoriserades när det begav sig, och så begav det sig länge.

Denna ”sjukdom” utmönstrades nämligen officiellt först på nittonhundratalet och har en mörk historia som sträcker sig ända från antikens greker, med Hippokrates i spetsen. Egentligen är detta trubbiga fantasifoster till diagnos ett gräsligt påfund eftersom behandlingen av åkomman inte alltid har varit så pass oskyldig som i denna film – där läkaren alltså stimulerar kvinnans genitalier tills hon får orgasm – utan har inneburit både institutionalisering och andra grymheter för de stackars patienter som stämplats som hysteriska. Orsakerna till symptomen – det faktum att kvinnor historiskt sett har varit hänvisade till hushållsarbete och barnafödande och inte så mycket mer – har man varit sorgligt oförstående till. Genustänkande var på 1800-talet inte särskilt utbrett, det är i detta konstaterande som den här filmen tar avstamp.

Sådant är doktor Mortimer Granville lyckligt ovetandes om: Han får med glatt humör stå och fingra kvinnliga patienter dagarna i ända, till dess att hans arm lägger av. Med hjälp av en rik och vetenskapsintresserad vän (Rupert Everett) funderar han sig fram till en mekanisk lösning på problemet, och vips så är vibratorn född. Av rädsla för att i och med ämnesvalet ändå bli kallade substanslösa konstruerar filmskaparna också en kärlekshistoria mellan Granville och doktor Dalrymples dotter Charlotte (Maggie Gyllenhaal), en karaktär som förkroppsligar alla feministiska ideal man kan tänka sig. För att få henne måste Dalrymple omvärdera sin kvinnosyn och hela sin livsåskådning. Kommer han att lyckas? Det är inte direkt så att man gnager ned nagelbanden.

Men det är heller inte meningen. ”Hysteria” vill vara en älskvärd och charmig romantisk komedi som liksom i förbifarten illustrerar hur knasigt det var förr i tiden. Överlag är det förutsägbart och smålarvigt hela vägen, inte särskilt roligt någon gång – om man inte uppskattar buskis av typen ”tjock operasångerska brister ut i skönsång när hon får orgasm.” Tycker man däremot det så har man en field day att se fram emot. Själv sitter jag mest och oroar mig för Rupert Everett som rör sig och pratar som om han vore allvarligt sjuk; förhoppningsvis rör det sig bara om överspel där också.