I Am: Celine Dion 2024

Céline Dion var på 90-talet en lysande stjärna på sånghimlen med bejublad röst. Hon turnerade världen runt och förtrollade sin publik. År 2021 försvinner plötsligt Dion ur rampljuset. Vad hände? Den här dokumentären bjuder in oss till hennes hem för att följa hennes vardag och den medicinska kamp som hon går igenom.

 

Den sällsynta neurologiska sjukdom som krossade hennes karriär heter Stiff Person Syndrome, förkortat SPS. Den innebär bland annat extrema muskelkramper. Hjälplösheten hos den sjuke beskrivs med fasansfull detaljrikedom i ord och visas smärtsamt grafiskt i bild. Det märks att man vill öka medvetandet kring SPS mer än man vill ge oss ett porträtt av en artist. Musiken och passionen för att sjunga uttrycks själfullt, men det är sjukdomen som är huvudperson.

 

Det blir tydligt efter bara ett par minuter vad som väntar när vi i arkivbilder först får njuta av Céline i magiskt stark form på scenen bara för att efter ett blixtsnabbt hopp till nutid se henne nästan medvetslös tas omhand av ambulanspersonal. Det hugger med hjärtskärande råkraft och tårkanalerna svämmar över. Då vet vi att det kommer bli jobbigt.

 

Vi blir ett med den smärta som vi bevittnar. Lidandet i Dions ansikte är i fokus och den närgångna kameran slutar inte rulla när hon gråter. Detsamma gäller de fysiska anfallen där vi är lika tätt inpå patienten som sjukvårdspersonalen är. Det sättet att filma riskerar att bli exploaterande, men här undviks det skickligt. Det blir hårdslående rått och inte billigt sentimentalt.

 

Kontrasten mellan den person som Céline var och den som sjukdomen har gjort henne till är i centrum. När hon berättar om hur rösten började svika henne och vi i arkivklipp hör henne briljera med de höga tonerna innan det hände så är det inget nytt grepp i genren. Det känns dock aldrig som manipulation.

 

Den totalt utlämnande ärligheten ger tyngd och en känsla av att möta Dion ansikte mot ansikte utan skärm emellan. Det här är ett skolexempel på hur man gör dokumentär där det känns som om kameran inte existerar.

 

Känslan av att det är objektet själv som styr och berättar det som hon vill berätta utan att man försökt påverka henne det minsta är påtaglig. Allt man verkar ha gjort utom följt henne verkar ha varit klippt in tillbakablickar på karriären för att understryka hennes ord. Inga människor som känner henne intervjuas. Dion äger varje sekund av speltiden.

 

Det är förstås oundvikligt med tanke på personen som det handlar om att nämna musiken. Förutom ett urval av låtar med stjärnan så är originalmusiken en effektiv emotionell förstärkare. De utvalda låtarna med Dion är inplacerade så att texterna kommenterar det som händer, vilket gör så att varenda arkivklipp perfekt uppfyller sitt känslomässiga syfte.

 

Man behöver inte vara fan av sångerskan för att gripas av "I Am: Celine Dion". Det räcker att man är intresserad av människor. Mer djupt personlig än såhär blir sällan en dokumentär. Den är dessutom enormt viktig på grund av hur starkt den lyfter fram en sjukdom som inte många känner till. Se dock till att mentalt förbereda dig på en brutal överkörning av känslor.

 

▸ Streama "I Am: Celine Dion" på Prime Video