I Am Heath Ledger 2017
Synopsis
Heath Ledger dog 2008, på toppen av sin karriär, bara 28 år gammal. Han var en av sin generations klarast lysande skådespelare. I filmen intervjuas skådespelarkollegor som Naomi Watts, Ben Mendelsohn och Emile Hirsch, regissören Ang Lee, musikerna Ben Harper och Justin Vernon (Bon Iver). Deras berättelser tillsammans med film- och barndomsvänner och ett rikt utbud av Ledgers privata hemvideor ger en bild Heath Ledger och hur han såg sig själv.
Info
En relativt okreativ tribut till Ledgers enorma kreativitet
”I Am Heath Ledger” är dokumentären om Oscar-vinnarens alltför korta liv och karriär, och bjuder på okänt videomaterial där han filmar sig själv och sin kreativa process inför rollerna. Vi får följa en fantastisk talang från tonåren i Perth till framgångarna i Hollywood. Filmen som hyllar hans kreativitet är välgjord, men ironiskt nog inte särskilt kreativ.
”I Am Heath Ledger” beskriver den postuma Oscar-vinnarens resa från tonåring i Perth, Australien, till att bli en av vår tids största skådespelare i Hollywood, sina unga år till trots. Han liv slutade ju tragiskt, som vi vet, av en överdos sömnmedel vid endast 28 års ålder, men filmen är en lovsång till hans liv. Till sin hjälp har filmmakarna en mängd klipp från Ledgers egen videokamera, eftersom han använde den som ett redskap i sitt skapande, som när han filade på sitt skådespelarhantverk. Han hade nämligen ingen formell utbildning inom yrket, utan fick pröva sig fram själv.
I dokumentärens början videofilmar han sig själv medan han springer igenom vad som ser ut att vara korridorerna och hissen på ett hotell. Han varvar närbilder på sitt ansikte med sina springande fötter, och förmedlar känslan av att vara jagad. Till slut kommer han in i hotellrummet där ett meddelande väntar på telefonsvararen. En glad röst ber om ursäkt för att hans pommes frites är lite sena, vilket blir ganska ett ganska roligt slut på ”skräckfilmsjakten”.
Andra sekvenser visar när han filmar sig själv medan han snurrar runt, runt, och blir yr efteråt, eller bara larvar sig framför kameran. Ibland använder han kamerans specialeffekter som gör om filmen så den ser serietecknad ut, vilket ger materialet ett hippt, musikvideoaktigt utseende à la 90-tal. Överlag är klippen snabba, förutom när dokumentärfilmmakarna varvar Ledgers material med egna intervjuer av hans nära och kära, ackompanjerat av melankolisk pianomusik eller akustisk gitarr.
Vi får bland annat träffa föräldrarna, hans syster, Naomi Watts som han var tillsammans med i två år, och ett gäng barndomsvänner han förblev nära. Banden var såpass starka att han tog med sin bästa vän på sina jobb, samt öppnade upp sitt hem i Los Angeles inte bara för barndomsvännerna utan även bekantas bekanta. Det skämtades om att han alltid hade huset fullt av ”Aussies”.
En generös och sällskaplig natur tar form, men också en kille som gillar att ha roligt. Med enorm energi tar han sig an sina roller, sina vänner, och sin kreativitet. En av vännerna berättar att Ledger var märkligt medveten om sin egen mortalitet, som om han hade en föraning om att han skulle dö ung, vilket kanske sporrade honom att omfamna nuet mer än oss andra. Eller så kanske det var tvärtom, att han gick bort ung för att han brände ut sig... Han hade ju svårt att sova om nätterna, huvudet snurrade av olika ideér och enligt vännerna sov han inte alls. De berättar hur han kunde ringa mitt i natten, eller knacka på dörren vid femtiden på morgonen.
I övrigt går filmen inte in på hans eventuella tablettmissbruk eller andra problem som kan ha påverkat hur det gick mot slutet. Vi får heller inte träffa hans fru Michelle Williams i dokumentären, eller höra mycket om deras gemensamma dotter Matilda Rose. Överlag går filmen helt enkelt inte särskilt djupt in under ytan på Ledgers liv och person, och jag känner inte att jag kommit honom så mycket närmre efter filmen, än jag var innan. Vännerna berättar hur mycket de saknar sin vän, och blir känslosamma mot slutet. Ja, det är ”f****d up, man” att han inte finns mera, men det visste vi ju redan.
Filmen som hyllar Heath Ledgers kreativitet är faktiskt inte särskilt kreativ. Förutom det hittills okända videomaterialet är det inte mycket nytt som presenteras. Vi får inte uppleva det skickliga berättande som exempelvis Asif Kapadia skapade med sin Oscarsvinnande dokumentärfilm ”Amy” om Amy Winehouse, eller Stevan Rileys spännande ”Listen to Me Marlon”, kompilerad med hjälp av Marlon Brandos bandinspelningar. Ska man vara krass känns det som om Heath Ledgers kreativitet och skicklighet är på en nivå långt över nivån på filmen om honom.
Men dokumentären är fortfarande sevärd, och är man ett fan av Ledger (vem är inte det?) har man stor behållning av att se hans kreativa skapande med videokameran, samt klipp ur oförglömliga roller i mästerverk som Ang Lees ”Brokeback Mountain”. Den en och en halvtimmes långa dokumentärfilmen känns som den flyter på ganska snabbt, och filmmakarna Adrian Buitenhuis och Derik Murray har månat om att visa upp ett klanderfritt porträtt av Ledgers fina person.
I dokumentärens början videofilmar han sig själv medan han springer igenom vad som ser ut att vara korridorerna och hissen på ett hotell. Han varvar närbilder på sitt ansikte med sina springande fötter, och förmedlar känslan av att vara jagad. Till slut kommer han in i hotellrummet där ett meddelande väntar på telefonsvararen. En glad röst ber om ursäkt för att hans pommes frites är lite sena, vilket blir ganska ett ganska roligt slut på ”skräckfilmsjakten”.
Andra sekvenser visar när han filmar sig själv medan han snurrar runt, runt, och blir yr efteråt, eller bara larvar sig framför kameran. Ibland använder han kamerans specialeffekter som gör om filmen så den ser serietecknad ut, vilket ger materialet ett hippt, musikvideoaktigt utseende à la 90-tal. Överlag är klippen snabba, förutom när dokumentärfilmmakarna varvar Ledgers material med egna intervjuer av hans nära och kära, ackompanjerat av melankolisk pianomusik eller akustisk gitarr.
Vi får bland annat träffa föräldrarna, hans syster, Naomi Watts som han var tillsammans med i två år, och ett gäng barndomsvänner han förblev nära. Banden var såpass starka att han tog med sin bästa vän på sina jobb, samt öppnade upp sitt hem i Los Angeles inte bara för barndomsvännerna utan även bekantas bekanta. Det skämtades om att han alltid hade huset fullt av ”Aussies”.
En generös och sällskaplig natur tar form, men också en kille som gillar att ha roligt. Med enorm energi tar han sig an sina roller, sina vänner, och sin kreativitet. En av vännerna berättar att Ledger var märkligt medveten om sin egen mortalitet, som om han hade en föraning om att han skulle dö ung, vilket kanske sporrade honom att omfamna nuet mer än oss andra. Eller så kanske det var tvärtom, att han gick bort ung för att han brände ut sig... Han hade ju svårt att sova om nätterna, huvudet snurrade av olika ideér och enligt vännerna sov han inte alls. De berättar hur han kunde ringa mitt i natten, eller knacka på dörren vid femtiden på morgonen.
I övrigt går filmen inte in på hans eventuella tablettmissbruk eller andra problem som kan ha påverkat hur det gick mot slutet. Vi får heller inte träffa hans fru Michelle Williams i dokumentären, eller höra mycket om deras gemensamma dotter Matilda Rose. Överlag går filmen helt enkelt inte särskilt djupt in under ytan på Ledgers liv och person, och jag känner inte att jag kommit honom så mycket närmre efter filmen, än jag var innan. Vännerna berättar hur mycket de saknar sin vän, och blir känslosamma mot slutet. Ja, det är ”f****d up, man” att han inte finns mera, men det visste vi ju redan.
Filmen som hyllar Heath Ledgers kreativitet är faktiskt inte särskilt kreativ. Förutom det hittills okända videomaterialet är det inte mycket nytt som presenteras. Vi får inte uppleva det skickliga berättande som exempelvis Asif Kapadia skapade med sin Oscarsvinnande dokumentärfilm ”Amy” om Amy Winehouse, eller Stevan Rileys spännande ”Listen to Me Marlon”, kompilerad med hjälp av Marlon Brandos bandinspelningar. Ska man vara krass känns det som om Heath Ledgers kreativitet och skicklighet är på en nivå långt över nivån på filmen om honom.
Men dokumentären är fortfarande sevärd, och är man ett fan av Ledger (vem är inte det?) har man stor behållning av att se hans kreativa skapande med videokameran, samt klipp ur oförglömliga roller i mästerverk som Ang Lees ”Brokeback Mountain”. Den en och en halvtimmes långa dokumentärfilmen känns som den flyter på ganska snabbt, och filmmakarna Adrian Buitenhuis och Derik Murray har månat om att visa upp ett klanderfritt porträtt av Ledgers fina person.
"I am Heath Ledger" går att hyra på amerikanska iTunes. Ingen information om svensk release än.
| 24 maj 2017 10:00 |