I Am Number Four 2011

Nio utomjordingar (i form av snygga ungdomar) har skickats till jorden och elaka aliens (i form av "Star Trek"-liknande gubbar med tatuerade huvuden och svarta rockar) letar upp och har ihjäl dem en efter en. Nummer fyra står som nästa på listan och du kan gissa två gånger om det är en pojkbandssöt tonårskille som längtar efter ett normalt liv men hunsas omkring av sin visa, överbeskyddande mentor.

John (Alex Pettyfer) flyttar med sin beskyddare (Timothy Olyphant) till lugn småstad där försök att smälta in görs men superkrafter som innebär blått ljus som lyser ur händerna ställer till med problem. Att han beblandar sig med en söt fotograf, en efterhängsen science fiction-nörd och skolans bråkstake tillika tjejens ex gör inte saken bättre. Samtidigt är båda skurkarna och en tuff blondin på motorcykel honom hack i häl.

"Jumper" var en väldigt dålig film där en tonårskille hade superkrafter som gjorde att han kunde teleportera sig. "I Am Number Four" är inte lika usel men synar man historien är den ungefär lika fånig och meningslös. Filmens största brist är originalitet trots att den faktiskt bygger på en bok. Vi har sett superhjältar från rymden, deras försök till normalt liv, kärlekshistorien med den konstnärliga tjejen, vänskapen med den utstötta nörden, etc. Allt osar en stark känsla av déjá vu.

Filmen känns respektlöst nog nerdummad för sin tonåriga målgrupp. Allt är enformigt och endimensionellt. Skurkarna är jätteonda, fotograftjejen är jättesöt, hennes ex-kille är jättetaskig... Ni fattar upplägget. Att huvudkaraktären är rätt ointressant förvärrar tyvärr läget. Hans superkrafter är tama (det blåa ljuset verkar mest vara till besvär och att slåss och göra volter räcker inte så långt) och personligheten består mest av snygga poser och uppvisande av magrutorna.

Pettyfer själv är en ganska blek skådespelare medan Olyphant verkar minst sagt besvärad av sin illa skrivna roll (originalvalet Sharlto Copley hade kanske kunnat göra något mer av den). Och Dianna Agron från TV-serien "Glee" ser fortfarande ut som en hejarklacksledare trots att man klätt henne i lila basker för att ge henne en alternativ look.

I övrigt är det högljudd action och gott om datoranimerade specialeffekter där några omotiverade monsterhundar sticker ut. Det är lättglömt, lättuggat och pubertalt men puttrar på rätt hyfsat och fungerar på en hjärndöd bakisnivå. Och älskar man superhjältar är den ju värd en titt - men förvänta er knappast någon ny "Batman Begins"...