I Don't Know How She Does It 2011

Kate (Sarah Jessica Parker) är den ultimata superkvinnan – en karriärkvinna med gott rykte och lovande position på en finansfirma samtidigt som hon kämpar för att hålla relationen med man (Kinnear) och två barn vid liv. När Kate får chansen till befordran på jobbet genom att jobba med en högt uppsatt kund (Brosnan) så sätts tillvaron i gungning och Kate inser att hon inte riktigt har så god kontroll över situationen som hon först trott.

Jag vill minnas Parker tiden innan ”Sex and the City” då hon var en kanske inte fullfjädrad men desto mer intressantare aktris som ändå bevisade sig vara en hygglig komedienn i pärlor som ”Girls Just Wanna Have Fun”, ”L.A. Story” och ”Ed Wood”. Sen i och med den enorma HBO-serien så hände något. Hennes charm och utstrålning förstelnade till karaktären Carrie som nu hemsöker henne i varje roll hon gör.

Därför är det med extremt låga förväntningar man tar sig an denna underliga variation på romcom som på något sätt ska skildra den moderna karriärkvinnan. Likheterna med något som kan kallas verklighet är inte oväntat få men här finns ändå några eftertänksamma spår som förvånansvärt bryter Hollywood-mallen som ofta innebar att kvinnliga karaktärer helhjärtat ska satsa på familje- och kärleksliv och offra karriären. Kritiken mot att kvinnor diskrimineras i arbetslivet känns dessutom alltför relevant och motiverad.

Detta i kombination med stundtals charmig och fyndig humor gör att filmen puttrar på fint och skulle kunna gjort den sevärd om det inte vore för att den gamla superamerikanska, förödande slöjan av moralkakor och allmänt sliskigt publikfrieri sätter in. Alla trasiga familjerelationer lagas med kärleksfullt dramatiska gester, ingen karaktär är komplicerad nog för att inte kunna förlåta ett välmenande leende och i finalen löser sig allt på ett naivt, problemfritt sätt.

För filmnörden är det kul att se skådespelare som gjort bättre filmer tillsammans (Parker och Brosnan i ”Mars Attacks!”, Brosnan och Kinnear i ”The Matador”) återförenas här. Tyvärr gör ingen av dem något större intryck och speciellt Kinnear bör ta sig ur romcom-träsket illa kvickt. Duktiga skådespelare som Christina Hendricks och – speciellt – Kelsey Grammer (man kan räkna hans repliker på tio fingrar) är bortkastade. Färskingen Olivia Munn (”Iron Man 2”) stjäl dock showen i en underbar biroll som Parkers stenhårda, känslobefriade assistent.

Till skillnad från många meningslösa chick flicks så har den här faktiskt något mer att säga till sin publik än att en kvinnas dröm är man och familj. Dessvärre drunknar den i amerikansk moral och den klassiska Hollywood-förbannelsen slår in. Ett vassare manus, trovärdigare karaktärer och intressantare rollval (särskilt till huvudrollen) hade kunnat göra den till något mer än en lättglömd parantes.