I elfte timmen 2007

Först var det fd presidentkandidaten Al Gore och nu är det filmstjärnan Leonardo DiCaprio som knyter näven för miljökampen. För det har onekligen blivit trendigt att vara miljömedveten och visst finns det moralpoäng att plocka. När denna fråga inte bara börjar bli allt viktigare utan också synligare och en del av vårt vardagsliv finns det sällan ett bättre tillfälle att börja reagera och agera.

I spåren av "En obekväm sanning" kommer nu alltså "I elfte timmen". En till titeln lika ödesdiger dokumentär om problematiken kring klimatförändringarna. Dramaturgiskt sett är "I elfte timmen" mycket skickligt upplagd. Att det inte bara är en erfaren skådespelare som frontar den här dokumentären utan ett helt team av skickliga medarbetare som skapat den, märks. Det märks kanske lite för väl. Man spelar skickligt och nästan på ett enkelt sätt på sin publiks känsloregister. Från rädsla och ilska till hopp och tro. Det blir något moraliskt fundersamt när gränsen mellan presentation och manipulation vid tillfällen känns hårfin men frågan är om man sväljer ett sådant filmiskt grepp eller inte.

Att dokumentären idag allt mer kan liknas vid en spelfilm med stråkar och sorgsen musik vid de rätta sekvenserna är egentligen inget konstigt. Det handlar krasst om att få fram ett budskap på effektivaste sätt. I "I elfte timmen" har man har valt att framställa problematiken kring klimatförändringarna och miljön på ett mer låt oss säga lättsmält sätt än andra dokumentärer i samma ämnesgenre. Hade man satt en forskare, expert eller annan lekman framför kameran alltför länge hade man säkerligen tråkat ut sin publik eller i alla fall en stor del av den.

Med tanke på hur stort och oöverskådligt ett ämne som miljöproblem kan vara är det inget som ligger filmen till last men det saknas ändock ett djup. Istället har man ett galleri av en mängd kunniga personer som snabbt avlöser varandra i en dynamisk klippning där domedagsprofetior varvas med miljövänliga lösningar. Det är också där det intressanta med den här filmen ligger. För i all ärlighet är "I elfte timmen" en rak och obarmhärtig spark i skrevet gentemot alla oss som lever våra liv i konsumtionens anda. Visst funkar det men vem blir inte i längden lite småtrött på alla dessa samvetsdokumentärer som får oss att må dåligt?

För i all denna förstörelse, tragik och hemskhet finns det hopp. Något som "I elfte timmen" tar tillvara på. Om det är för att stilla vårt samvete och vår oro eller få oss att agera beror på besökaren ifråga men det är för en gångs skull skönt att se en film som inte bara skriker att slutet är nära utan också ger oss en möjlighet att försöka förändra den.