I Feel Pretty 2018

I filmen möter vi Renee, en vanlig kvinna som lider av riktigt dålig självkänsla. Hon jobbar på ett kosmetikföretag, men är förpassad till ett källarkontor varifrån hon i hemlighet drömmer om en plats på huvudkontoret i city. 


I någon typ av förhoppning om att råda bot på sitt låga självförtroende går Renee till ett gym, där hon råkar ut för en olycka och tuppar av. När hon vaknar upp, har hon förändrats. Till det yttre, tror hon själv, och känner sig plötsligt oändligt vacker! Renee strålar av självförtroende och kan nu äntligen ta för sig av allt hon någonsin drömt om. Tills hon slår huvudet igen…

Jag gillar Amy Schumer. Jag tycker hon är rolig, smart och har väldigt skarpa iakttagelser, även om de såklart ofta utgår från henne själv. 
I ”I Feel Pretty” utgår hon lite mer från ett annat håll känns det som, vilket är ett av problemen. Manuset är skrivet av Abby Kohn och Marc Silverstein som också regisserat filmen. Schumer i rollen som Renee är bra. Hon skojar tragikomiskt om utseendefixering och förväntningar, fast lyckas tråkigt nog inte riktigt ro i land skämten, som faller någonstans där de är ämnade att lyfta. 



Filmen handlar alltså om självkänsla, om att älska sig själv och att trivas som den man är. Budskapet är bra och slår fast att man duger hur man än ser ut, att skönhet kommer inifrån, att vem som helst kan ha dåligt självförtroende och att spinning trots allt är bra. Typ.

Det är lite ”Big”, lite ”Min stora kärlek” och en del Bridget Jones i historien. Och ja, lite kul är det mellan varven. Men trots att det är roligt och jag småskrattar åt diverse dråpligheter, så fastnar skrattet i halsen alldeles för ofta. Schumer kommer inte riktigt till sin rätt här. Det känns som att möjligen även hon är en aning tveksam till det som skildras.

För helt ärligt så är en hel del skevt i detta. 
Att hennes karaktär Renee ska behöva slå sig och tuppa av för att komma till insikt och börja tycka om den hon är känns ganska larvigt. I tron dessutom att hon då ser helt annorlunda ut! Hade smällen fått henne att älska sig som hon såg ut (vilket ju milt uttryckt är rätt bra), skulle jag eventuellt ha köpt det bättre. Eller tänk om något helt annat hade föranlett förändringen? Kunde hon till exempel inte ha läst på om självhat, förtryck, strukturer och gått i terapi som alla andra och sedan fått en aha-upplevelse om sitt värde? Var hon liksom tvungen att bli snygg först? Eller åtminstone tro att hon var det? Jag vet inte, men där någonstans skaver det ordentligt.

Det är inte lika knepigt som när Gwyneth Paltrow tog på sig en fatsuit och förkunnade att skönhet sitter på insidan (av fatsuiten?). Fast lite knepigt åt det hållet ändå. Man kanske inte behöver gå in i djupare analys här och nu, fast det svårt att låta bli i det här fallet. Schumer menar väl, vilket regissörerna säkert också gör och jag hade så gärna velat slippa skavet och bara fått bli glad. För det blir jag, också.

Schumer i all ära, här är det Michelle Williams som hennes chef, med sina egna issues, som på allvar stjäl showen. Hon är vansinnigt rolig med ytterst små subtila medel. Vilken härligt färgstark fröjd för ögonen, samtidigt som hon orsakar sådan smärta i mina arma öron.

”I Feel Pretty” har onekligen sina problem. Den är inte bra, men inte direkt dålig heller. Filmen underhåller för stunden, fast känns på samma gång för lång och som sagt inte helt fräsch.

 

Slutet är fint och budskapet om inre skönhet gott, även om det inte blir helt trovärdigt med kosmetikaindustrin som backdrop. (Ungefär på samma sätt som när en smal kvinna ska predika om tjocka personers utsatthet. Ja. Ni fattar.)
 Men oavsett vilket, så trivs jag när jag går ut ur salongen. Jag mår liksom bra. I mig själv och med alla andra. Och det är ju ändå en väldigt skön grej.