I Kill Giants 2017

Tyngd av sorg och oro flyr flickan Barbara in i en egen fantasivärld. Där gillrar hon fällor för de jättar som - hon är starkt övertygad - hotar den amerikanska kuststaden där hon och hennes syskon bor.

Storasyster försöker ta hand om familjen som uppenbarligen inte är komplett längre. Svaret på vad som egentligen har hänt får dröja, för först ska vi följa Barbaras tappra kamp mot de nio meter höga varelserna i skogen. Den lilla flickan, som klär sig udda och blir retad i skolan, trivs bäst avskärmad från omvärlden ute på sina egna äventyr med uppdrag att rädda världen.

På ett sätt skulle hon kunna vara bästis med pojken i ”Sju minuter efter midnatt”, även han en trasig ung själ med monster som sällskap. Visst finns det stora likheter mellan ”I Kill Giants” och en av 2016 års bästa filmer.

Men för att ro i hamn en berättelse så fylld av undantryckta känslor och magiska metaforer så krävs det en känslig balansgång. Trots ett starkt manus och mestadels fina prestationer svajar det ibland ordentligt. Det är i detaljerna som ”I Kill Giants” tappar sin styrka. Som att det inte alltid är självklart hur Barbaras (påhittade?) värld fungerar. Eller att vissa scener, skådisar eller effekter inte levererar som de ska. De här relativt små bristerna skapar en distans mellan mig som tittare och filmen, där jag inte fullt ut kan svepas med av historien. Det känslosamma slutet, designat som ett stort näsduks-ögonblick, träffar tyvärr inte med full effekt.

Och här ligger väl den största skillnaden mellan ”I Kill Giants” och ”Sju minuter efter midnatt” - att långfilmsdebuterande dansken Anders Walter inte riktigt är en J.A. Bayona, och att en så pass komplex historia skulle behöva finslipas lite mer för att bära hela vägen.

Helheten är ändå fin. Mörk, mystisk och visuellt medryckande. Det är svårt att inte tycka om en ungdomsfilm som tar ungdomarna på allvar. Som inte viker undan från livets stora frågor och smärtor, och vågar prata om död, sorg och förlust.

Zoe Saldana spelar skolans nya kurator som tar sig an mysteriet Barbara. Bekymrad följer hon flickans utbrott, lyssnar på monstersagor, och försöker att med finkänslighet och vänliga ord komma innanför flickans fasad. Imogen Poots känns något underanvänd som den stressade systern. Utöver dem finns en ny bästis och en mobbare, som tyvärr inte har fått de mest övertygande skådespelarna i rollerna.

Bäst är förstås Madison Wolfe, som gör en komplex roll med bravur, mod och så mycket styrka. Perfekt casting, en fascinerande karaktär, och ett ungt stjärnskott vi lär få se mycket mer av framöver.