I'm Not There 2007

Efter Ray Charles och Johnny Cash känns det ovanligt lämpligt att göra film av Bob Dylans liv. Det är precis vad regissören Todd Haynes (”Far From Heaven”) tagit fasta på. Men Haynes har valt den okonventionella vägen, att filmatisera Dylan på ett sätt som påminner mer om ”idén” om vem eller vad Bob Dylan är, snarare än att köpa rättigheterna till färskaste memoar.

I ”I’m Not There” ser vi sex skådespelare gestalta Bob Dylan, alla under olika perioder i hans liv, men även gestalta olika sidor hos sångaren. Detta känns som det enda rätta. Dylan är mångfacetterad, och Haynes väjer inte för kantigheten.

Vi ser en ung mörkhyad pojke som springer runt i södern. Vi har Cate Blanchett som får ta sig an Dylan under ”Like a Rolling Stone”-tiden- Richard Gere är en man som lever i en stad som mer påminner om ”Deadwood” än 2000-talet. Christian Bale sköter Greenwich Village-momenten plus den kraftigt religiösa Dylan. Heath Ledgers karaktär är skådespelaren som gestaltar Christian Bale i en film; och slutligen har vi Ben Whishaw som får tala till kameran under sin speltid.

Det kanske låter snurrigt, men det är inga direkta svårigheter. Filmen kräver nog mer koncentration än ”Transformers”, men det blir aldrig ”21 gram”, där man istället för att titta på filmen försöker pussla ihop storyn. Har ni dock problem att knyta ihop allt mellan de tvära kasten, strunta i att försöka förstå.

”I’m Not There” är mer som ett känslomässigt tillstånd än en film som man tar en tugga av i taget; kort sagt: ”I’m Not There” kan nog kallas andlig. Jag vet inte om meningen är att man ska få ihop alla de sex olika ödena, och ibland är det svårt att hitta någon som helst mening alls med filmen. Men faktum kvarstår att ”I’m Not There” briljerar både filmiskt som tekniskt. Det är skådespelare som visar en otrolig bredd i varandras historier.

Ska man jämföra vem som är likast Dylan själv, måste jag väl utse Bale och Blanchett som vinnare. Ibland är det kusligt hur lika de är, utseendemässigt men framförallt till sättet och rösten. Cate Blanchett har nog tittat på D.A. Pennebakers dokumentär ”Don’t Look Back” ett antal gånger. Jag var rädd för att se tråkiga imitationer av Dylan och av varandra, men det är härligt att se hur mycket de sex olika skådespelarna vågar gå i olika riktningar med sina insatser. Den ena är inte den andra lik. Utöver det toppar Todd Haynes med underbara biroller där man t.ex. ser Bruce Greenwood som journalist, Julianne Moore som någon slags Joan Baez, och Charlotte Gainsbourg som tillbakadragen hustru till Heath Ledger.

Det häftiga ligger nog dock hos Todd Haynes själv. Han vågar så väldigt mycket med sin film, och att ha Bob Dylan som inspirationskälla verkar aldrig få honom att sluta försöka nya saker. Ibland går det för långt och kan ta ifrån koncentrationen från skådespelarna, men annars är jag imponerad av hans mod.

Slutligen är ”I’m Not There” intressant på de flesta planen. Efter filmen vill man veta mer om Bob Dylan, kanske mest av allt vill man kliva in i Todd Haynes huvud och se vad som försiggår där inne. Men det är en film som utmanar tittaren, bjuder på intressanta filmiska stilar, den vågar vara annorlunda, och det är ett episkt porträtt av en viktig och underbar artist. Behöver jag ens nämna att soundtracket är bra?