I'm Still Here 2010

Jag såg "I'm Still Here" exakt en dag innan regissören Casey Affleck gick ut och erkände att det hela var ett påhitt. Jag är därför i den udda positionen av att ha sett filmen frågandes, medan recensionen skrivs vetandes.

För visst var det den fråga man sysselsatte sig med mest. Är det en bejublad stjärnas totala fall jag sitter och ser eller är det meningen att jag ska lista ut att det hela är ett skämt?

Enligt Affleck fanns ett par hintar, men tydligen inte tillräckligt eftersom många recensenter i USA beskrev det tragiska porträttet av Phoenix. Själv var jag inte helt bombsäker, men det fanns ändå tillräckligt med tecken för att mina tankar skulle ta vägen förbi Anna Odell - konstfackstudenten som spelade psyksjuk och sedan kallade det för konst.

Framför allt undrade jag om en så god vän (tillika svåger) som Affleck, skulle hänga ut Phoenix och hans misär på det sättet som görs. Jag blev också misstänksam av Sean 'P Diddy' Combs roll. Den i verkliga livet skivbolagsbossen som nyligen spelade det samma i "Get Him to the Greek" bara råkar vara den enda musikproducent som är intresserad. Varför låtarna Phoenix spelar upp för honom är förvånansvärt välproducerade i jämförelse med de pinsamheter han framför live får inte heller någon förklaring.

Mockumentären börjar med bilder från Phoenix lyckliga barndom (inte heller dessa äkta) och efter snabba klipp ur hans framgångsrika karriär ser vi honom skäggig, fet och smutsig i trasig luvtröja prata om hur ytligt och falskt Hollywood är. Han bestämmer sig för att han inte vill stå och ta order av någon regissör, utan istället ge något av sig själv genom att skriva rap-texter.

Han försöker slå igenom, samtidigt som han knarkar, beställer prostituerade till rummet, slåss med sina vänner och är ett allmänt svin. Det går bara mer och mer utför och när verklighetens medier öser hån mot den nya Phoenix vävs reaktionen in. Botten nås i en buske i New York där han bryter ihop och hulkar att han har förstört sitt liv genom den här idiotiska idén.

Om man tror att det är en dokumentär så är det här ögonblicket hjärtskärande. Hela filmen framkallar faktiskt känslor, oavsett vad man vet om dess sanningshalt. Det finns roliga, genanta och sorgliga stunder. Man känner vemod, förundran och äckel.

Och tolkar vi konst som något som får oss att fundera och reagera - då räknas "I'm Still Here" i allra högsta grad in och kanske gör det filmens existens även berättigad. Den har ju fått hela världen att prata.

Men jag undrar ändå hur Phoenix tänkte (svar på detta kommer säkert i dagarna när han igen ska närvara hos David Letterman, denna gång som sitt gamla jag). Såg han det bara som den ultimata utmaningen som skådespelare, att gå in i rollen som någon annan med väldig inlevelse i två hela år? Betyder det ändå inte att han nånstans var trött på Hollywood och behövde något nytt? Och om man beter sig som ett as i 700 dagar, kan man då bortförklara det med att säga att man bara spelade?

På något sätt har anledningen till att filmen gjorts på något sätt getts likamedtecken med dess kvalitet. Hade det varit en riktig dokumentär borde ämnet varit för utlämnande för att få visas. Som mockumentär kan man beundra modet, kreativiteten och inte minst Phoenix skådespeleri - det måste funnits många stunder då han velat dra på smilbanden.

Men de tar ändå det hela aningen för långt. Phoenix allt bråkigare beteende ihop med några alltför magvändande scener gör att man önskar sig långt bort ibland. 

Och med tanke på hur alla pratat om Phoenix sabbade karriär i två år är väl frågan nu - inte om han gjort sitt livs roll, utan om branschen och publiken är villiga att förlåta honom för det.