I min vildaste fantasi 2010

"I min vildaste fantasi" spelar i två ligor. Dels lockar den publik bland romantikerna som gärna ser hur en alldaglig kille lyckas fånga den "hottaste" av alla tjejer. Den vänder sig också till dem som gillar pubertal och långt ifrån subtil humor. Skrattar du gärna åt pinsamma situationer som involverar sperma eller jobbiga familjemedlemmar, då är det här filmen för dig.

Tyvärr missar filmen mig med båda sina mål. Jag har redan för 10 år sedan sett och skrattat åt "American Pie" (den första av dem). Här får vi inget nytt i humorväg och pinsamhetskomedi har jag aldrig förstått mig på. Jag tycker bara det är plågsamt att se huvudpersonen gräva sin egen grav allt djupare för varje scen som går, och det gäller oavsett om det är Bridget Jones eller i det här fallet Kirk (Jay Baruchel) som håller i spaden.

Vad gäller romantikbiten så är det förstås ett helt okej - och ofta använt - tema med kärlek mellan klassgränserna, poänggränserna eller bara mot alla odds. Men den viktigaste av premisserna är då att de två personerna ges tillräckligt med anledningar att ändå falla för varandra.

Och visst kan väl en supersnygg tjej trilla dit för en vanlig kille, men inte om han är ett nervöst, babblande, fumlande vrak som helt saknar aspirationer och självförtroende. Jag tror inte på det en sekund och det är irriterande.

Kirk jobbar i säkerhetskontrollen på flygplatsen med sina lika missanpassade kompisar. Han läste aldrig på college, han beskrivs av polaren som en 5:a på snyggskalan, han har aldrig rest, kör en risig bil, har en grotesk familj dit dessutom exet och hennes nuvarande pojkvän räknas och han har absolut ingen tur med tjejer.

Molly (Alice Eve) däremot får varenda pojke, man och gubbe att vända nacken ur led, fånle eller komma med sexistiska kommentarer. Något som gestaltas här på ett totalt överdrivet sätt, och sätter ribban för hur intelligent skaparna tycker att deras publik är. För visst är Eve snygg men knappast på den här nivån. Eller så råkar flygplatsen bara just den dagen vara fylld av män som aldrig växte ur puberteten och fortfarande glor på kvinnor som om de precis öppnat sin första Playboytidning.

Molly glömmer sin IPhone i säkerhetskontrollen och Kirk blir den som återlämnar den, något hon tackar för genom att bjuda ut honom. Och så vidare...

Frågan filmen ställer är förstås om det är möjligt för en vanlig kille att fånga en riktig 10-poängare. Jag känner inte att jag behöver nästan 2 timmar av förklaringar för att komma fram till att, ja det är faktiskt möjligt, om han bara tror på sig själv och inte konstant viker sig i en dubbelbugning inför sagda kvinna och det faktum att hon faktiskt gillar honom.

Det som talar för filmen är att de två huvudrollsinnehavarna får sina karaktärer att framstå som väldigt sympatiska. Jag hade önskat att Kirk hade getts ytterligare ett par förlåtande drag, men han är i alla fall en riktigt hygglig och snäll kille. Molly är inte bara är vacker och framgångsrik, utan även trevlig och verkar kunna ta Kirks bisarra familj.

Det finns ett par scener, om än för få, när de två lyckas få fram hyfsad kemi. Och framför allt får Kirk över oss på sin sida genom sin gullighet som tittar fram mellan det hysteriska ursäktandet för att han finns till.

Även jag skrattar faktiskt också ett par gånger, som när andra alldagliga män och deras toppbrudar räknas upp och killgänget vägrar godkänna exemplet med modellen Carla Bruni och franske presidenten eftersom han "probably french kisses like a motherfucker". Men det är alltför många scener som jag förstår ska vara lustiga, men som missar helt eftersom de är för stereotypa, känns använda eller som man kan gissa sig till flera minuter innan "punchlinen" kommer.

Regissören Jim Field Smith gör sin långfilmsdebut här och jag tycker att han har en hel del att lära om originalitet och finlir innan han ger sig på nästa projekt.