I nöd och lust 2023

Att komma ut och leva som trans är en upplevelse som är svår för andra att relatera till, och därmed göra film om. Vi har sett den mörkare sidan i filmer som ”Boys Don’t Cry”, aningen lättsammare i ”Transamerica” och som ren feelgood i vår egen, svenska ”Min pappa Marianne”. ”I nöd och lust” hamnar närmast det sistnämnda facket även om det denna gång handlar om en transman.

 

Transpersonen i fråga är Édith/Eddy (Catherine Frot), som i år levt som hemmafru vid sidan om sin man borgmästaren Jean (Fabrice Luchini) i en småstad i norra Frankrike. Nu när borgmästartiden går mot sitt slut vill Eddy komma ut och leva som sitt riktiga jag - tyvärr krockar det med Jeans ej tidigare nämnda planer om att bli omvald.

 

Filmen rör sig på känslig mark och det är uppenbart men befriande att filmskaparna läst på om ämnet. Här finns gott om exposition och förklaringar kring transsexualitet, som möjligen kan kännas överdrivet pedagogiskt och överflödigt för en tittare med lagom kunskap. Men det är tydligt att man, trots att vi befinner oss i en komedi, aldrig vill driva med eller göra narr av varken Eddy eller andra transpersoner.

 

Eddy är trots allt filmens bultande hjärta och Frot (”Marguerite”, ”Barnmorskan”) är suverän. Eddys övergång från osäker och nervös hemmafru till trygg och stolt transman är kärleksfull och inspirerande. Frot förmedlar självsäkert en smittande positiv attityd utan att Eddy någonsin blir en karikatyr. Här finns kul detaljer som att han begraver sina gamla kvinnotrosor som en ritual men också fullt relaterbara scener som när han går ut på stan och blir full.

 

Men filmen lägger också mycket fokus på det politiska i Jeans borgmästarkampanj och hans frustration och panik när hustrun kommer ut som man i en liten, konservativ småstad. Det är ett intressant upplägg där skildringen av mannens resa hade kunnat engagera som sidointrig kring Eddys. Men Jean är en ganska motbjudande skitstövel till typisk konservativ politiker som klagar på utländska namn och motsätter sig samkönade äktenskap och surrogatmödraskap.

 

Det är därför ingen överraskning att han är minst sagt negativ till Eddys besked men det blir också desto mindre svårt att bry sig om honom eller ens förstå varför Eddy är kvar. När man mot slutet ska sympatisera med Jean som på lite väl kort tid genomgår någon slags förvandling så mister man lite respekten för filmen.

 

Det är synd för det är en viktig och fin historia med stabila insatser från veteranerna Frot och Luchini, som gör sitt bästa för att ge liv åt en ganska vidrig karaktär. Här finns flera kul scener och situationer - som en absurd TV-inspelning av några korkade politiska medhjälpare. Men framför allt en sevärd skildring av en stark transperson, något som tyvärr fortfarande är ovanligt. Tyvärr faller filmen lite på en osympatisk andra huvudkaraktär - men kanske är det lika bra att vänja sig då vi vet att den typen av människa finns i vår vardag.