I Saw the TV Glow 2024

Alla som såg Jane Schoenbruns surrealistiska psykologiska skräckis "We're All Going to the World's Fair" (och det var tyvärr inte många) visste att hen var en kraft ett räkna med. Nu är den kritikerrosade regissören och manusförfattaren tillbaka med nästa del i vad hen själv kallar en tematisk skärm-trilogi. Där "World’s Fair" utforskade Internetkulturen via YouTube, vloggar och sociala medier har fokus nu istället flyttats till tv:ns hypnotiska kraft.

 

Året är 1996 och de två tonåringarna Owen och Maddy bondar över tv-serien "The Pink Opaque", en tonårsserie med övernaturliga element – ungefär som en mix mellan "Buffy och vampyrerna" och Nickelodeon. Det som först förde dem samman drar dem dock isär när serien plötsligt läggs ner och Maddy försvinner spårlöst.

 

När Jane Schoenbrun började skriva "I Saw the TV Glow" hade hen precis kommit ut som trans och påbörjat hormonterapi, och redan från första bildrutan – när en ung Owen drömmande står under ett lapptäcke som ser ut som en gigantisk transflagga – är det inga tvivel om att filmen är en transberättelse.

 

Ordet "trans" eller någon form av diskussion av ämnet nämns dock inte överhuvudtaget. Ändå är Schoenbruns berättelse en av de mest träffsäkra och drabbade filmerna som gjorts om transidentitet. Genom att använda den suggestiva tv-serien som bakgrund suddas gränserna mellan verklighet och fiktion ut och blir en fördjupning inte bara i hur fandom kan vara både en välsignelse och en förbannelse, utan också kring identitetsteman och könsdysfori.

 

Med en särpräglad visuell still, fylld av neonljus och hallucinatoriska bilder, fenomenala insatser av Justice Smith och Brigette Lundy-Paine, som skänker en sårbar uppriktighet till filmens två huvudkaraktärer, och ett soundtrack som höjer filmens transcendentala atmosfär, skapar Schoenbrun en oerhört drabbande upplevelse som bara växer i efterhand.