I sista minuten 1959

Filmen handlar om Roger Thornhill (Cary Grant), en marknadsföringspamp som på ett hotell misstas för att vara spionen George Kaplan. Eftersom Kaplan är ett stort problem för en mystisk och mycket kraftfull organisation som planerar att smuggla ut mikrofilm ur landet blir Thornhills situation mycket prekär. Plötsligt är det hans ansikte som stämplats på det som till varje pris måste röjas ur vägen för att operationen ska kunna fortsätta obehindrat. Vare sig han vill eller inte så är Roger nu involverad i lite av en James Bond-värld och får utstå diverse fartfyllda jakter, konspirationer, mordförsök och kidnappningar. Med både poliser och skurkar efter sig ger han sig ut på en härligt fartfylld resa med siktet inställt på upprättelse och ett rentvått namn.

På tal om James Bond så är "I sista minuten" definitivt den absolut bästa Bond-filmen genom tiderna, och titelkaraktären är inte ens med. Den kom ut tre år innan "Agent 007 med rätt att döda" (1962) och kan på många sätt liknas vid de tidiga Bondfilmerna om man bortser från att huvudkaraktären faktiskt inte är agent överhuvudtaget. Vi har de intressanta och mycket minnesvärda miljöerna, den karismatiska, eleganta och snabbkäftade frontmannen, den vackra och gåtfulla femme fatale-karaktären (Eva Marie Saint), hemliga organisationer med tveksamma planer och den skrämmande och charmiga antagonisten (James Mason). Detta för direkt tankarna till allas vår favoritagent och det är lite sorgligt att inse att han aldrig lyckats komma upp i den säkra klass som Hitchcock här visar upp.

Det är framför allt Cary Grant - en av Hitchcocks största "leading men" - som med perfektion och trygghet bär filmen på sina axlar, men även Eva Marie Saint och James Mason gör fantastiskt bra ifrån sig. Mason är här väldigt långt ifrån exempelvis den "regular guy"-roll han gör i Stanley Kubricks "Lolita" och han stjäl varje scen som han är med i. Eva Marie Saint kan lätt mäta sig med exempelvis Janet Leigh i "Psycho" (1960), Grace Kelly i "Fönstret åt gården" (1954) och Kim Novak i "Studie i brott" (1958), kanske är hon faktiskt allra bäst. Hon blandar självsäkerhet och sårbarhet på ett tilltalande sätt och jag skulle kunna spendera resten av mitt liv i hennes vackra ögon. Det är också kul att se en skådespelare som Martin Landau briljera i sina unga år.

Dessa skådisar får med "I sista minuten" en riktigt stilig film att knata runt i. Bluray-versionen av den här filmen hör hemma bredvid "Mona Lisa" på Louvren, så pass tillintetgörande vacker är den rent visuellt. Robert Burkes foto tillhör det snyggaste man kan komma över och det oerhörda arbete som lagts ner på exempelvis scenografi är förbluffande. Hela filmen igenom tas vi med till plats efter plats som imponerar mer än den förra. Vi följer med Thornhill på tåget där han möter Eve Kendall (Saint), till FN-byggnaden där han sätts dit för ett mord som han inte begått, till majsfältet där han jagas av ett flygplan med kulsprutor och till Mount Rushmore där den hisnande finalen utspelas. Alla dessa scener är så klassiska som de kan bli och det räcker med att bara tänka på dem för att bli varm i hela kroppen och älska filmmediet mer än någonsin.

Som jag skrev i min recension av "De 39 stegen" (1935) så var Hitchcocks största rädsla i livet att på något vis bli oskyldigt dömd, och detta märks i många av hans val av filmprojekt. "I sista minuten" är den ultimata och solklart bästa av hans "wrong man"-filmer där ordinära människor försätts i extraordinära situationer och tvingas utvecklas på mycket kort tid för att ha en chans. Utöver den här och "De 39 stegen" så kan även filmer som "Sabotör" (1942) och "Ta fast tjuven" (1955) räknas in i den här kategorin. Det är dock "I sista minuten" som utnyttjar den här premissen på bästa sätt och de andra når inte alls till samma nivå. Ytterligare paralleller kan dras till "Sabotör" vars final utspelar sig på frihetsgudinnan, något som Hitchcock här speglar med Mount Rushmore.

Sammanfattningsvis är det här en film som för mig är omöjlig att klaga på. Dess 136 minuter långa speltid försvinner ofantligt snabbt och man har roligt hela vägen. Ernest Lehmans manus är både komplext och enkelt på samma gång, samtidigt som filmen är löjligt trivsam så är den också djupt skrämmande. Trivsam i det avseende att vi njuter av att se Cary Grant glida runt med grå kostym och solbrillor i en skön spionvärld och skrämmande i det avseende att vi sitter och funderar över vilket oerhört flytande begrepp "identitet" faktiskt är. Vem är vem? Vem jagar vem? Vem vill fimpa vem? "I sista minuten" är kort sagt ett av mästaren Alfred Hitchcocks finaste verk och en självklar fullpoängare.