I skuggan av värmen 2009

Nutida svenska filmer är sannerligen inte överrösta med feelbadvibbar. I ett Sverige då det produceras färre filmer med större budget är det föga förvånande att smalare, mer naturnära filmer får ge vika för underhållande storfilmerna i stil med ”Arn” och ”Göta Kanal ”. Det är därför mer än välkommet att ibland skjuta in lite underminerad fattigmansshakespeare bland folkhemsvisionerna.

"I skuggan av värmen" presenteras Eva (spelad av nya stjärnskottet Malin Crépin), en deprimerande och narkotikamissbrukande väktare som spenderar sina kvällar och helger för sig själv. Hon är ensam, självförnekande och självömkande; en vilsen själ under nyårets fester och julens gemenskap.

Under ett nattligt pass träffar hon Erik (Joel Kinnaman), en polis som också är en ensamvarg, tafatt och till synes oerfaren. De båda inleder en ömsesidig och nödvändig romans, som dock långsamt eskalerar genom Evas heroinmissbruk. Det är en ofattbar inblick i panikångestens hemskheter och en studie av betongrealismen värsta scenario.

”I skuggan av värmen” blundar inte för något. Det är en ful, men samtidigt själfylld historia om abstinensen svåraste plågoande; det är lika många delar poetiska övertoner som det är in-your-face realism med sprutor och illamående. Det är också på samma gång väldigt påfrestande och jobbigt att se det hela, som det är att luta sig fram och sugas in i den mycket välspelade och komplicerade kärleksberättelsen mellan Eva och Erik. Det är romantiserande och avståndstagande, en sorglig historia om de som vi sällan talar om, och om deras helvete på jorden. Det är som sagt ingen munter lördagsmatiné vi talar om. Det är på högsta allvar.

Långfilmsdebuterande regissören Beata Gårdeler har med ”I skuggan av värmen” lyckas skapa något så ovanligt som en självklar kemi mellan sina två (egentligen) enda skådespelare. Joel Kinnaman och Malin Crépin (som säkert tar hem en guldbagge för detta) stoltserar med flera teaterintensiva sekvenser i detta thrillerliknande drama; hon kan inte förmå sig själv att släppa sitt beroende, han kan inte släppa tanken på att han kan rädda henne. Och det är vad som formar det hela till en klassisk, destruktiv kärlekshistoria, som Gårdeler säkert håller ihop genom eftertänksamma pauser och en onaiv syn på en missbrukares eviga kamp mot heroinets grepp. Det är en film där det hemska faktiskt har sin tid och plats. Och det är befriande.

Det finns förstås ett par störande petitesser: det är några uppenbara och klyschiga bilder av den klassiska knarklangaren och hans klienter, och ibland kan det bli för mycket ältande i misären. Men det tunga vemodets stråkar klingar så tankfullt till det grådaskiga ljuset att ett begynnande hopp träder fram. Och då sipprar det förvånansvärt mycket värme ut från det mörker som heroinet så fullständigt försöker skapa.