I, Tonya 2017

Minns någon händelsen som skakade konståkningsvärlden i grunden? Den amerikanska konståkningsmästaren Tonya Hardings man hade lejt en hejduk att slå sönder konkurrenten Nancy Kerrigans knä inför Olympiska spelen år 1994. Detta ledde till att Tonya blev avstängd från att tävla för all framtid, medan Nancys karriär skulle komma att blomstra, och göra henne till en mediakändis på kuppen.

Men filmen handlar inte om Nancy, utan fokuserar helt på Tonyas liv och karriär fram till det tragiska slutet på tävlandet. Här får Tonya själv, spelad av Margot Robbie, hennes man Jeff Gillooly (Sebastian Stan) och även hennes mamma LaVona (Allison Janney) en chans att berätta sina versioner, men de olika berättelserna stämmer inte alltid överens sinsemellan. Karaktärerna upplyser publiken om detta genom att bryta fjärde väggen och titta in i kameran för att protestera, när de tycker att en kommande bit av berättelsen inte är sann. I mitt tycke är det ett ganska genialiskt berättargrepp för att sammanfoga de olika versionerna till en enhet.

Men samtliga versioner inkluderar mycket våld, vilket blir en smula problematiskt när tonen är satt som en lättsam komedi, och vi vet våldsamheterna skett på riktigt. För Tonya hade ingen lätt uppväxt. Hennes älskade pappa, som tog henne med ut på jaktturer, lämnade familjen när hon var liten. Hon blev kvar med den emotionellt distanserade mamman, som jobbade dubbla skift för att ha råd att betala för Tonyas skridskolektioner, men i övrigt, enligt Tonya, uppfostrade sin dotter med slag snarare än kärlek.

Kedjan av våld fortsatte när hon gifte sig ung med den stilige men kontrollerande och svartsjuke Jeff. Nog för att hon kunde ge igen, men att bli hotad med pistol, och ha en man som dyker upp trots besöksförbud, är dessvärre alltför tydliga tecken på en misshandlad kvinna som behöver hjälp.

Men Tonya fick klara sig själv. Hon sydde sina egna tävlingskläder och tog diverse ströjobb för att få det att gå ihop ekonomiskt. Det gjorde att hon fick kämpa hårdare än de många av de andra konståkarna från mer välbärgade hem, som kunde fokusera sin tid helt och fullt på sporten. Men det gjorde också att hon halkade efter i tävlingsdomarnas ögon, som enligt filmen favoriserade de mer smakfullt utstyrda, gracila och prinsessliknande konståkerskorna.

Den verkliga Tonya var kort och satt, klädde sig färgglatt skrikigt, och hade ett häftigt humör. Det fanns inget prinsessliknande i hennes uppenbarelse, trots den tekniskt avancerade trippel-lutz hon besatt. Till och med pressen var nedlåtande, och i efterhand kan det därigenom tyckas som om hon med sitt utseende, uppträdande och brist på klass blev dömd i allmänhetens ögon för händelsen långt innan rättegången.

Filmens Tonya gör ett fenomenalt jobb, men ser mer ut som en gracil Nancy Kerrigan-typ som ”fulats” till med tandställning, missfärgat hår och billiga kläder än den riktigt Tonya. Hon fångar dock andan av den Tonya vi känner till, och är dessutom imponerande i skridskorinken, vars många konståkningssekvenser hon mestadels uppträder i själv.

”I, Tonya” flyter på fint och är skickligt berättad, så även om den inte lämnar oss klokare om Tonyas inblandning i skandalen, har vi fått djupare insikt om och förståelse för hennes liv. Jag skulle dock ha välkomnat lite mera information om hennes relation till Nancy Kerrigan, och känner mig som sagt lite kluven till de våldsamma scenernas lättsamma ton, när vi vet att det handlar om en verklig person som far illa.

 

I övrigt är filmen underhållande samtidigt som den manar till fundering över vårt ursprung och våra val. Jag  rekommenderar den starkt som ett bra bioval för de flesta smaker.