I Wanna Dance with Somebody 2022

Bohemian Rhapsody, Elvis och nu filmen om Whitney är alla välgjorda filmer om ikoniska artister där musiken får stå i centrum. Jag tycker dock ingen träffar mitt i prick men samtliga är ändå ett måste för alla hardcore fans. Om trenden håller i sig lär så lär det nog snart komma liknande filmer om Britney, Eminem, Michael Jackson och Snoop dogg.

När bioåret närmar sig sitt slut så brukar det vanligtvis komma några storfilmer som ska locka till sig publik. Ofta rör det sig om en film om verkliga händelser och personer som har levt och är kända inom musik eller någon annan populärkultur. I år blev det storstjärnan Whitney Houstons tur. Jag har varit på mitt näst sista biobesök för detta år och det blev just denna biopic om Whitney Houston som går under namnet “I Wanna Dance with Somebody”. Jag ska berätta vad jag tyckte. Men först lite om filmens handling. "I Wanna Dance With Somebody" är en biografisk film baserad på sångerskan Whitney Houstons storartade liv där vi får följa hennes känslofyllda och livfulla resa genom hennes karriär och musik. Naomi Ackie har fått den stora utmaningen att gestalta denna legendariska musikikon som för många var kända under benämningen "The Voice". Det första jag kommer att tänka på när jag hör namnet Whitney Houston är en stark sångröst. En sångröst som får håren att resa sig på armarna varje gång man hör den ljuva stämman. Vad jag dessvärre också förknippar med Whitney Houston är tragik såsom drogmissbruk och manligt sällskap som utsatte denna stackars kvinna för misshandel. Lyckligtvis så har filmens regissör Kasi Lemmons valt att med hjälp av manusförfattaren till de biografiska filmerna ”The Theory of Everything” och ”Bohemian Rhapsody” berätta en lite gladare historia som fokuserar på den stora artisten med den mäktiga rösten. Man för följa hur en ung Whitney Elizabeth Houston sjunger gospel och bli upplärd av sin musikaliska mamma. Whitneys mamma tappar inför en konsert rösten och dottern får rycka in. Musikfolk råkar höra henne sjunga och där tar resan vid med skivkontrakt och en lysande karriär inom musikbranschen. Vid sin sida har hon vännen Robyn Crawford (Nafessa Williams) som stöttar henne. Deras vänskap växer till en kärleksrelation som inte accepteras av pappan som vill vara hennes maneger. Men Whitney vill inte vara styrd. Så hon blir sin egen manager istället för att hon vill ha sin frihet. Det är grundpelaren för den historia vi får följa. Missbruket och den destruktiva relationen med Bobby Brown hamnar alltså i skymundan vilket jag tycker att talar till filmens fördel. Man får förvisso aldrig riktigt lära känna Whitney Houston på djupet. Men jag tycker inte att det är nödvändigt. Man vill se en glad solskenshistoria som hyllar Whitney för hennes magiska röst. Därav levereras långa musikinslag vilket jag gillar. För inte allt så längesedan fick vi också en film om rockikonen Elvis Presley. Där var just problemet att man inte fick höra många hela låtar. Det får man här. Liveuppträdanden blandas omgivningens upplevelser då man får se Whitneys uppträdanden som TV-inslag eller liknande. Utöver detta så rullar handlingen på ganska snabbt och större delarna av hennes karriär hinns med. Filmen “The Bodyguard” får man höra musik ifrån också. Det blir inte jättemycket fokus på själva filminspelningen. Och Kevin Costner medverkar bara som en inklippt scen ifrån den riktiga filmen. Fokuset är alltså som jag tidigare var inne på musik. Och framförallt så fokuseras det på Whitney kamp om att få vara den artist hon ville vara. Hon ville inte bli placerad i ett fack. Hon ville göra musik för alla vilket gjorde många av den svarta befolkningen upprörda för att hennes musik ibland lät för vit. För Whitney var det viktiga att förmedla en känsla och en sådan utgörs inte av en hudfärg. Den inställningen gillade jag hos henne och jag gillar även att detta blev filmens stora fokus. Tragik och fin musik blandas i en bra kombination som skapar ett fint minnesdokument av en väldigt talangfull stjärna. Skådespelerskan Naomi Ackie får verkligen glänsa som Whitney Houston och hon sjunger låtarna bra. Jag kan inte annat än att ge filmen “I Wanna Dance With Somebody” en stark fyra av fem möjliga i betyg. Man får bra musik och en gripande och fin historia om musikalisk skaparglädje. Mycket mer kan man inte begära.