Ice Age 2002

Det här med män som är helt tafatta att ta hand om barn är en klassisk men ganska unken filmidé som mjölkats till leda enda sedan ”Tre män och en baby”. Och visst, upplägget är liknande i den första ”Ice Age”. Men det blir desto roligare när trion består av en mammut, en sabeltandad tiger och en hopplös sengångare. Att injicera modern humor i ett animerat familjeäventyr som utspelas under istiden är även det ett genidrag.

Som i de flesta familjeäventyr presenteras våra hjältar som rätt simpla karaktärer. Mammuten Manny är grinig, asocial och går envist (och bokstavligen) sin egen väg under migrationen. Tigern Diego är det skurkaktiga rovdjuret med sin gruppledares respekt. Och Sid är den komiska klanten som går alla på nerverna. Men när man lätt skrapar på ytan finns här så mycket mer än bara galna jaktscener och tokig slapstick.

Fina budskap ramar in filmen utan att något nödvändigtvis ska hamras in. Det handlar om kamratskap, lojalitet, familj i dess olika uppsättningar och att göra det rätta. Det är lätt att relatera till exempelvis Mannys bearbetning av vrede och sorg, Diegos långsamt tinande hjärta och inte minst stackars Sid som trots sin spretiga personlighet bara vill bli älskad. ”Vi är nog den konstigaste flocken någonsin” konstaterar Sid och det finns något vackert att tre helt omaka individer finner varandra över omvårdnaden av en bebis.

Men med dramat åt sidan så är det först och främst ett animerat familjeäventyr och där prickar den in nästan alla rätt. Den förlösande humorn är den starkaste ingrediensen och även om alla skämt inte är fullträffar så är det aldrig tråkigt och det finns en befriande brist på trendiga vuxenskämt som ofta förekommer i moderna barnfilmer.

Gästmomentet Scrat (som numera tappat sin charm via uppföljarna) är i första filmen fortfarande en höjdpunkt, mästerligt nedtonad med hejdlöst roligt kroppsspråk och ansiktsuttryck. Bland huvudkaraktärerna är Sid den som står mest för underhållningen och har man lyckats presentera någon som den mest irriterande varelsen någonsin för att sedan stegvis göra honom både charmig, sympatisk och framför allt rolig.

”Ice Age” var ursprungligen tänkt som ett drama och det märks ofta, alltid i positiv bemärkelse. Scenen där Manny minns sin familj och får en kram av bebisen är på samma snyftnivå som Mufasas dödsscen i ”Lejonkungen” eller inledningen i ”Upp”. Det är en liten film med stort hjärta som kommer långt med välskrivna karaktärer och inte minst superba röstskådespelare. Typiskt nog har varken Ray Romano, Denis Leary eller eviga birollskungen John Leguizamo fått chansen att visa prov på sina förmågor på vita duken men här är deras stämmor perfekta för att ge liv åt de förhistoriska djuren. Att huvudrollsinnehavaren från ”Alla älskar Raymond” skulle bli den mest älskvärda mammuten i tecknad filmhistoria är fortfarande ett surrealistiskt faktum av sällan skådat slag.