Ice Age 3: Det våras för dinosaurierna 2009

"Ice Age 3" börjar naturligtvis med den evigt trånande ekorren Scrats fortsatta missöden med sitt efterlängtade ekollon. Ganska snart står det klart om att han inte längre är ensam ekorre på täppan då en förtjusande ung ekorrdam ger sig in i leken och försöker lägga sina delikata tassar på Scrats ögonsten. Samtidigt får vi återigen stifta bekantskap med den snälle mammuten Manny, hans trolovade och höggravida mammutfru Ellie, den smått deprimerade sabeltandade tigern Diego och inte minst sengångaren Sid som försöker bilda sig en egen liten familj.

Naturligtvis dröjer det inte länge förrän Sid har satt sig i klistret igen. När han hittar ett par gigantiska ägg beslutar han sig snabbt för att adoptera dem, utan att inse att det är dinosaurier han tagit till sin barm. Det ena leder till det andra och snart befinner sig kompisgänget i en förlorad djungelvärld långt, långt under isen och får tampas med dinosaurier, köttätande växter och störtbombande flygödlor.

Det första som ska sägas är att animationen lyckas med bedriften att se hyfsat analog ut, trots att den naturligtvis är digital från första till sista bildrutan. Dinosaurierna ser stundtals ut som klassiska lermodeller vilket är en fördel i dagens pixelbaserade animationskonst. Även manuset är välgjort, trots att premissen som går ut på att kamraterna ska rädda sin bortrövade kompis är av den mer beprövade sorten. Skämten duggar tätt och träffar rätt tillräckligt många gånger för att både barn och vuxna ska ha någon sorts behållning av filmen.

Överlag är det alltså en lyckad produktion, ändå räcker det inte hela vägen upp till klassisk Pixarnivå. Det beror kanske allra främst på att röstskådespelarna inte håller lika hög klass som man är van vid i animerad storfilm av det här slaget. Ray Romano som Manny blir ganska snabbt irriterande med sin nasala röst och entoniga inläsning och vare sig Dennis Leary (som Diego) eller John Leguiziamo som Sid lyckas riktigt i sina tolkningar. Sid är för övrigt något av filmens huvudperson och balanserar hela tiden på charmig klantighet och pinsamheter i Jar Jar Binks-nivå. Den största behållningen står dock Simon Pegg för som den smått galne äventyrarvesslan Buck som i bästa Kapten Ahab-stil jagar skräcködlan Rudy för att ge igen för sitt förlorade öga.

Men invändningarna är trots allt små, här finns mycket att tycka om: dinosauriernas glömda värld är en riktigt trevlig bekantskap, den vita jätteödlan Rudy är en lyckad motståndare och skämten är tillräckligt varierade för att hålla intresset uppe under filmens hela längd. Att Blue Sky Studios lyckas hålla en så pass hög nivå med en film som har siffran 3 i namnet är trots allt lite fint.