Identity Thief 2013

Den som väljer att se "Identity Thief" ska veta att det inte är någon ny "Bridesmaids" vi har att göra med, men å andra sidan - varför skulle någon tro det. Den enda gemensamma nämnaren är ju Melissa McCarthy och hon har under den senaste tiden satt sitt namn på en mängd olika produktioner. Några med bra resultat, andra mindre lyckade, och hur hon står sig i "Baksmällan del III" återstår att se.

Bakom "Identity Thief" finns inga Saturday Night Live-skribenter och ingen Apatow, utan regissören till "Horrible Bosses" och manusförfattaren till "Scary Movie 3" och 4. Inte konstigt att det inte ligger någon vass berättelse i grunden och att utförandet är knaggligt.

Att filmen fungerar då och då har helt med dess två stjärnor, McCarthy och Jason Bateman, att göra.

Sandy Patterson (Bateman) en tvåbarnsfar som har fått det olyckligt tjejklingande namnet har koll på minsta lilla cent i sin ekonomi - tills hans kreditkort en dag nekas efter ett köp. Den incidenten följs snabbt av att han anklagas för narkotikabrott och riskerar att förlora det nya toppjobbet. Anledningen: en överviktig dam i Miami vid namn Diana (McCarthy) har stulit hans identitet och använder den till att betala sina väldiga krognotor samt shoppa loss hejvilt med.

Sandys enda chans att komma ur knipan är att få hans "kopia" att komma till Denver för att, inför hans chef, erkänna att det är hon som ställt till det. Planen är förstås att polisen ska tjuvlyssna och sätta dit henne.

Som ni hör är det en minst sagt klumpig premiss till att börja med. Filmen är pepprad av liknande idiotiska tilltag för att föra handlingen framåt. Som att den försiktige Sandy skulle ge ut alla sina personuppgifter över telefon, eller att han när han tvingas övernatta i samma hotellrum som den erkända tjuven lägger ifrån sig plånbok och bilnycklar på praktiskt flytavstånd nära ytterdörren. Har jag redan sagt att det inte är särskilt smart skrivet? Jag säger det igen i alla fall.

Det filmen har gjort rätt är dock i valet av skådespelare. Bateman är en rätt tråkig typ, men han fungerar bra som den intet-ont-anande och aningen hunsade familjefadern. Det går att gilla honom. Filmens riktiga stjärna, om man nu kan prata om sådana i sånt här dravel, är dock föga förvånande Melissa McCarthy. Hon har inte fått ett lätt uppdrag att försöka få liv i sin karikatyr till karaktär. Speciellt inte eftersom filmen är så övertydlig med att berätta från allra första scenen att Diana uppför sig som hon gör för att hon är fet och inte har några kompisar. För varför skulle tjocka människor kunna knyta människor till sig på något annat sätt än genom att köpa sina vänner? Ja, säg det du.

Men McCarthys oemotståndliga kroppsspråk och sätt att framföra sina repliker, oavsett om det är grova tillmälen eller en försynt förklaring för Sandys fru om att ingenting hände mellan dem under deras road trip trots att hon "gjorde sina intentioner tydliga" - ja hon lyckas trots allt locka fram en del skratt.

Och det bästa sättet att se den här filmen på, om ni nu fortfarande vill göra det, är att ignorera det mesta av storyn och koncentrera er på de bitar skådespel som fungerar. Det är kanske inte mycket, men mer än så ska ni inte förvänta er.