If Beale Street Could Talk 2018
Synopsis
En kärlekshistoria som utspelar sig i 1970-talets Harlem. Tish är 19 och Fonny är 22 och har varit vänner sedan barnsben. De är nu förlovade och planerar en framtid tillsammans samtidigt som de väntar sitt första barn. Lyckan krossas när Fonny blir arresterad och får fängelse för ett brott han inte har begått. Deras föräldrar gör allt för att få hem Fonny till Tish och bevisa hans oskuld.
Info
Originaltitel
If Beale Street Could Talk
Biopremiär
8 februari 2019
DVD-premiär
24 juni 2019
Språk
Engelska
Land
USA
Distributör
Lucky Dogs
Åldersgräns
15 år
Längd
Ömsint men något platt kärleksdrama
Hon är 19, han 22. De ska just bli föräldrar när han åker in i fängelse för ett brott han inte har begått. "Moonlight"-regissören Barry Jenkins är tillbaka med en vackert filmad kärlekshistoria i 1970-talets Harlem, men det är inte tillräckligt starkt för att lämna något bestående intryck.
"Beale Street är gatan i New Orleans där Louis Armstrong och blues-musiken föddes". I ett inledande citat, hämtat från James Baldwins bokförlaga, får vi veta hur viktig gatan är som en metafor för födelseplatsen för det afroamerikanska samhället. Oavsett om man bor New Orleans, i Memphis (där Beale Street egentligen ligger), i Harlem eller något annat av USA:s ghetton, så hålls man samman av en gemenskap.
Filmen utspelar sig inte på Beale Street - mer än symboliskt. Det handlar om de vänskapsband och familjeband som växer bland människor, särskilt när de tvingas hålla ihop i en vit mans värld. Mer specifikt handlar "If Beale Street Could Talk" om Tish och Fonny, ett ungt kärlekspar som väntar på att bilda familj.
Samtidigt som hon blir med barn, åker han in i fängelse anklagad för våldtäkt. Två separata tidslinjer flätas samman med flera tidshopp under filmens gång. Vi får dels följa de unga turturduvorna som hängt ihop sedan barnsben, när det verkar som att inget kan stå i vägen för deras kärlek. Och dels får vi se Tish och familjens kamp för att bevisa hennes mans oskuld. Vilket förstås inte är en lätt match, när det handlar om en svart ung man i 1970-talets New York.
Den något timida Tish spelas av nykomlingen Kiki Layne, och Fonny görs lika övertygande av Stephan James från tv-serien "Homecoming". Ett vackert foto sveper in kärleksparet i ett drömskt filter, som om just deras lilla kärlekshistoria vore den mest episka i världen. Men vid sidan av deras romantiska berättelse finns den om rasism, och om ett samhälle där orättvisor är vardag.
Det här är inte den första filmen att tala om dessa ämnen, och definitivt inte den sista. Det här är inte filmen som skriker ut sitt budskap högst, eller knockar oss med magstarka scener. Snarare är den liten och intim, varm och mänsklig, optimistisk och väldigt fin - men det räcker inte riktigt hela vägen.
Regissören Barry Jenkins första film sedan Oscarsvinnande "Moonlight" lär få många ögon på sig under den kommande galasäsongen. Men jag får erkänna, att även om jag gillade "Moonlight" så kändes den lite överskattad. Och "Beale Street" dras med några liknande problem. Visst, det är lätt att låta sig svepas med i den filmiska världen, och Jenkins tar onekligen upp viktiga ämnen. Men samtidigt har vi alla dessa platta karaktärer, som säger sina förutsägbara repliker lika högtidligt som om de stod på en teaterscen. Varken Tish eller Fonny har mycket till utveckling under filmens gång. De må vara söta ihop men blir tyvärr ganska tråkiga.
När Barry Jenkins klipper in bilder på polisvåld och slavar, för att påminna publiken om den hemska behandlingen som kommer på köpet med "fel" hudfärg, är det som för att kompensera att hans egna film saknar starka scener och minnesvärda bilder.
Filmen utspelar sig inte på Beale Street - mer än symboliskt. Det handlar om de vänskapsband och familjeband som växer bland människor, särskilt när de tvingas hålla ihop i en vit mans värld. Mer specifikt handlar "If Beale Street Could Talk" om Tish och Fonny, ett ungt kärlekspar som väntar på att bilda familj.
Samtidigt som hon blir med barn, åker han in i fängelse anklagad för våldtäkt. Två separata tidslinjer flätas samman med flera tidshopp under filmens gång. Vi får dels följa de unga turturduvorna som hängt ihop sedan barnsben, när det verkar som att inget kan stå i vägen för deras kärlek. Och dels får vi se Tish och familjens kamp för att bevisa hennes mans oskuld. Vilket förstås inte är en lätt match, när det handlar om en svart ung man i 1970-talets New York.
Den något timida Tish spelas av nykomlingen Kiki Layne, och Fonny görs lika övertygande av Stephan James från tv-serien "Homecoming". Ett vackert foto sveper in kärleksparet i ett drömskt filter, som om just deras lilla kärlekshistoria vore den mest episka i världen. Men vid sidan av deras romantiska berättelse finns den om rasism, och om ett samhälle där orättvisor är vardag.
Det här är inte den första filmen att tala om dessa ämnen, och definitivt inte den sista. Det här är inte filmen som skriker ut sitt budskap högst, eller knockar oss med magstarka scener. Snarare är den liten och intim, varm och mänsklig, optimistisk och väldigt fin - men det räcker inte riktigt hela vägen.
Regissören Barry Jenkins första film sedan Oscarsvinnande "Moonlight" lär få många ögon på sig under den kommande galasäsongen. Men jag får erkänna, att även om jag gillade "Moonlight" så kändes den lite överskattad. Och "Beale Street" dras med några liknande problem. Visst, det är lätt att låta sig svepas med i den filmiska världen, och Jenkins tar onekligen upp viktiga ämnen. Men samtidigt har vi alla dessa platta karaktärer, som säger sina förutsägbara repliker lika högtidligt som om de stod på en teaterscen. Varken Tish eller Fonny har mycket till utveckling under filmens gång. De må vara söta ihop men blir tyvärr ganska tråkiga.
När Barry Jenkins klipper in bilder på polisvåld och slavar, för att påminna publiken om den hemska behandlingen som kommer på köpet med "fel" hudfärg, är det som för att kompensera att hans egna film saknar starka scener och minnesvärda bilder.
| 12 september 2018 23:00 |
Skriv din recension
Användarrecensioner (3)
Otroligt seg film. Hur Regina King fick en Oscar för den rollen övergår mitt förstånd men det gäller väl hyfsat ofta just birolls-Oscarn.
Det är som att titta på poesi när man ser "If Beale Street Could talk" och det känns redan som "Moonlight"- regissörens signum. Det är en melankolisk tillbakablick på ett liv som börjar tystlåtet och vackert för att sedan bli präglat av hjälplöshet. Filmen är som ett avlägset minne från gatan själv, av Tish och Fonny två afroamerikanska ungdomar som levde där, blev kära där och fick sina liv förändrade för alltid där när Fonny en dag blir anklagad för våldtäkt. Det är en film som handlar om att få existera, om att inte låta den man är försvinna. Tillsammans med ett lågmält och riktigt vackert soundtrack blir detta en själfylld historia som lyckas ställa viktiga frågor utan att glömma bort det lilla i det stora.
Hallå Beale Street ligger inte i NewOrleans den ligger i Memphis!
Bluesens fader W C Handy kompositör till den välkända låten "Beale Street Blues från 1917 höll till i dessa kvarter,
även Elvis hämtade inspiration från denna mytomspunna gata ....
Andra kritiker (3)
"Det hindrar inte slutresultatet från att vara både förförande och politiskt kännbar filmkonst."