If I Stay 2014

Det handlar om scener där människor med olika musikinstrument spontant samlas runt brasan för att improvisera ihop lovsånger till livet; en film där någon inte alls drar sig för att plocka upp en gitarr vid sin älskades dödsbädd och framföra egenkomponerade kärleksförklaringar. Döden representeras av ett pockande, vitt ljus i slutet av en sjukhuskorridor. Att påstå att regissören R.J Cutler spelar på publikens känslosträngar som en adrenalinstinn hårdocksgitarrist är ingen överdrift. ”If I Stay” rycker en så mycket och ofta det går i de nerver som är kopplade till gråtreflexen att det snart blir parodiskt. 

Inför en sådan massiv ansats till känslomanipulation är det lätt att känna sig litegrann som en hare som stirrar in i strålkastarljusen från en snabbt annalkande långtradare. Man har att välja mellan att stillastående och motvilligt låta sig hypnotiseras, eller att springa så fort det går åt motsatt håll. Har man i uppdrag att recensera långtradaren så faller dessvärre det andra alternativet bort.

Tonåriga Mia Hall – hon (över)spelas av stjärnskottet Chloë Grace Moretz som fick ett dundergenombrott med ”Let Me In” – är ett musikaliskt underbarn som nervöst väntar på sitt antagningsbesked från prestigeskolan Juilliard. Född in i en familj av musiker har hon oväntat nog valt cellon som sitt instrument, detta i skarp kontrast mot både mamma och pappa som var punkare respektive trummis i ett rockband när det begav sig. Vi i publiken blir snabbt införstådda med att valet av musikalisk inriktning är underordnat den euforiska glädje som består i att spela något överhuvudtaget. I ”If I Stay” är det inte alls ovanligt att karaktärer förklarar att musiken har räddat deras liv eller att den får dem att känna som att de flyger. Ja, om ”musikromantiskt tonårsdrama” kan utgöra en egen genre så är denna film ett arketypiskt exempel. 

Mias föräldrar är för övrigt så stöttande, bussiga och charmigt ungdomliga till sättet att det är tveksamt om en gulligare familj någonsin har synts på en bioduk. Hennes pojkvän Adam (Jamie Blackley) är ännu värre – han är en snygg, sympatisk och ordningssam sångare i ett lovande rockband. Han kombinerar sina genomhyggliga värderingar med ett drömlikt och lagom farligt utseende och säger rätt sak på rätt plats precis hela tiden. Generellt kan man säga att rollfigurerna i ”If I Stay” inte jobbar med dåliga karaktärsdrag.

Men så slår katastrofen till när Mia och hela hennes familj blir inblandade i en våldsam trafikolycka. Mia blir fast i ett sorts utomkroppsligt tillstånd där hon är osynlig för andra människor och tvingas bevittna hur läkarna desperat kämpar för att rädda hennes kropp på operationsbordet. Dessa scener från sjukhuset varvas med tillbakablickar där relationen mellan Mia och Adam står i fokus. 

”Hur kommer det sig att du aldrig har skrivit någon låt om mig?”, frågar Mia lite retsamt vid ett särskilt mysigt tillfälle. 

”Jag kan inte skriva om saker som gör mig lycklig”, svarar Adam med en schysst men lite melankolisk uppsyn. 

”Om jag inte visste bättre”, funderar jag med djupt rynkad panna, ”så skulle jag tro att det där var en sorts plantering av manusförfattaren… Att Adam faktiskt kommer skriva en sång till Mia innan filmen är slut. Kan det vara möjligt?” 

Annars är ”If I Stay” helt renons på undertexter, dolda meningar eller krav på åskådaren att fundera på saker och ting överhuvudtaget. Alla säger precis vad de menar hela tiden, och med jämna mellanrum förklarar Mias övertydliga speaker precis vad som sker. Stundtals ger hon också prov på vardagsfilosofiska funderingar av typen: ”Är det inte underligt hur livet är på ett sätt, och så på ett ögonblick blir det något annat?”

”If I Stay” har en litterär förlaga och det är väl vad som motiverar att behålla denna överflödiga speaker. Det är också vad som har garanterat att legioner av amerikanska ungdomar som har läst boken har strömmat till biograferna för att se den.

Och det ska sägas att R.J Cutler varken hycklar eller darrar på handen när han orkestrerar denna övertyngda gråtfest för en ung indiepop-publik. Han vet precis vilken film det är han gör. 

För en tolvåring finns det absolut sämre försök i genren att tillgå. Det ska också erkännas att jag själv, en cynisk och illusionslös filmrecensent i trettioårsåldern, faktiskt var nära att darra på läppen vid ett tillfälle. När Mias ålderstigne farfar, i underbare gamle Stacy Keachs gestaltning, håller ett självförebrående och djupt rörande tal vid sondotters sjukhussäng bryter en känsla av autenticitet igenom den annars översvallande och allrådande sentimentalitet som utgör grundtonen i ”If I Stay”.

Men strax langar den blivande flickidolen Adam upp gitarren och börjar sjunga om sin älskling med känsla och darr, och jag blir hastigt påmind om att jag inte hör till filmens målgrupp. Jag väljer att inte stanna för att se eftertexterna.