Ikaros 2017

”De dopar sig allihop. Varenda en av dem.”

 

Det hävdar Don Catlin, grundare av det amerikanska universitetet UCLA:s olympiska analyslaboratorium, bestämt i ”Ikaros”.

 

Hur kommer det sig att Lance Armstrong kunde klara av över 500 drogtester under sin karriär, trots att det senare avslöjades att han hade använt sig av prestationshöjande substanser hela tiden? Det är frågan som dokumentärmakaren Bryan Fogel, själv en entusiastisk amatörcyklist, ställer i ”Ikaros” början.

 

För att avslöja att idrottsvärldens system för att upptäcka doping inte fungerar är hans plan att själv ta hjälp av otillåtna medel för att prestera bättre i sina cykellopp. Först är tanken att Catlin ska hjälpa honom att skräddarsy ett dopingprogram som inte ska kunna upptäckas i kontroller, men efter att han börjat oroa sig för sitt eftermäle hänvisar Catlin istället Fogel till en rysk kollega, Grigorij Rodtjenkov, den excentriska och karismatiska chefen för det olympiska labbet i Moskva. Och det är i och med mötet med Rodtjenkov som det verkliga sprängstoffet letar sig in i Fogels dokumentär.

 

Att ”Ikaros” nyss vann en Oscar för Bästa dokumentär är nog mest signalpolitik. Visst är ”Ikaros” en stark film, men i sitt berättande är den något flackande och som undersökande journalistik egentligen inte särskilt imponerande. Det dokumentära guld Fogel snubblar över hade i själva verket ett tyskt tv-program på kanalen ARD redan grävt fram. Det var i det som det påstods att 99% av de ryska idrottsmännen under OS i Sotji, under vilket Ryssland tog hem 13 guldmedaljer, varit dopade. Något Fogel verkar omedveten om när Rodtjenkov undrar om ”du sett mig på tv?”

 

”Ikaros” filmar när The World Anti-Doping Agencys utredning avslöjar att det finns stöd för ARD:s påstående. WADA:s rapport visar hur den ryska staten har orkestrerat fusket, och Rodtjenkovs roll i det hela. Plötsligt har Fogel fått en unik inblick i en av 2000-talets största sportskandaler, när Rodtjenkov ringer upp honom och panikslaget berättar att tänker fly till USA, eftersom han fruktar för sitt liv.

 

Att två högt uppsatta kollegor till Rodtjenkov dör under mystiska omständigheter inom två veckor efter avslöjandet skänker thrillerkaraktär åt dramat som följer.

 

Medan Rodtjenkov för amerikanerna erkänner hur dopingen har gått till och dolts, fortsätter Fogels experiment som dopingsförsöksdjur i bakgrunden, men får inte längre vår uppmärksamhet. Istället är det vittnesmålen om det invecklade och storskaliga ryska fusket som väcker fascination. Det är förbluffande att höra hur orent spelet är.

 

Vänskapen mellan Fogel och Rodtjenkov ger också något visst åt dokumentären. De klickar snabbt, och verkar tycka om varandra. Och trots att Fogel förfasas över Rodtjenkovs oärliga handlingar kan han sympatisera med honom. I en särskilt intressant scen, innan Rodtjenkov försvinner in i USA:s vittnesskyddsprogram, försöker Fogel övertyga en grupp upprörda WADA-anställda att hans ryska kompis faktiskt förtjänar viss respekt som visselblåsare.

 

”Ikaros” är en spännande berättelse som du behöver inte vara idrottsintresserad för bli engagerad av. Det kan nästan vara en fördel om du inte är det, för det dystra klargörandet av hur utbredd dopingen är inom den atletiska världen kommer riva ner naiva föreställningar hos den som tidigare trott på rättvist spel.

 

Myten om Ikaros slutar med att han störtar ner i det Egeiska havet och drunknar. Men den är just en myt. Trots att Vladimir Putins undersåtar i ”Ikaros” förhäver sig i sitt myglande och till slut avslöjas är idrottsvärlden fortfarande full av tragiska hjältar som aldrig kommer att få sitt straff.