Il Divo 2008

Giulio Andreotti som började sin politiska karriär på 40-talet valdes till premiärminister i Italien 1972. En titel som han återvann i sju perioder ända in på 90-talet men samtidigt inte en gratis bedrift. För i spåret av den satte, glasögonprydde kristdemokratens politiska karriär har mord, mutor och kidnappningar florerat likt ogräs. Och under åren fick maffian en stadig allierad i de politiska korridorerna. Flertalet förundersökningar och rättegångar senare sitter han idag som de flesta "lyckade" politiker som senator på livstid. På fint korrupt manéer med andra ord.

Utan att bli alltför generaliserande måste nog italienarna tillskrivas en fabläss för mafiosos. Något som deras senaste Silvio Berlusconi är ett prima exempel på med sina prositutions-, mut- och censurskandaler. Av vad inget han fälls för självfallet. Men kronan på verket utgörs inte av en gubbsjuk, botoxälskande Berlsconi utan snarare av en av Italiens mest populära politiker - Giulio Andreotti. En doldis för oss under 60 år men en riktig maktfaktor och godfather i ordets rätta bemärkelse.

Nu har den excentriske och egenartade politikern med glass som sin största last fått en än mer excentrisk film - "Il Divo". En excintricitet som den också fullgot livnär sig på. För även om Italien tillhör ett av de mer spännande skikten i världslig politik (Att någon skulle ställa sig och skrika i Sveriges riksdag? Nej, trodde inte det.) har regissören Paulo Sorentino knorrat till sin skapelse några steg längre. Karaktärer som tangerar karikatyrer gör sitt bästa för att tillföra en sorts konstgjord coolhet i bästa Tarantino-anda. En yta som slipats till filmisk fulländning men inte utan kompromiss.

Med fördel stoppar man näsan i närmsta historiebok för att fylla huvudet med lite mer fökunskaper än pizza och parma, för "Il Divo" är ingen lättsmält film. Sorentino snubblar på sitt eget intrigskapande där en informationsspäckad dialog chockar även den mest koncentrerade. I villervallan att uttyda en handling är det många som kommer att falla i uttråkad besvikelse och känslan av att mycket går lost in translation går inte att komma ifrån.

"Il Divo" blir knappast det hårdnackade historiedokument som avsetts och som antagligen hade gjort ett större intryck än det gör nu. Underhållande med en svårsmält försmak där de faktadrypande eftertexterna blir en parentes. You talkin to me?