Illusionisten 2006

Det är runt sekelskiftet i Wien, och illusionisten Eisenheim (Norton) är på allas läppar efter sin första föreställning. Han bjuder på en för tiden helt otrolig föreställning där han tycks kunna bryta de naturlagar som finns. Succén blir stor, så stor att det når självaste kronprinsen Leopold (Sewell) som kommer på en av föreställningarna tillsammans med sin framtida fru Sophie (Biel). Under föreställningen anmäler Leopold sin Sophie till Eisenheim när han frågar efter en frivillig ur publiken. När Sophie stiger upp på scenen inser snart Eisenheim att det är hans ungdomskärlek som blev förbjuden av Sophies familj, därför att Eisenheim bara kom från en simpel hantverkarfamilj.

Nu 15 år senare är känslorna fortfarande lika starka, men Sophie är tillsammans med en maktlysten och inflytelserik kronprins som inte gärna släpper henne ifrån sig. Så med finess och lite magi försöker han få tillbaks Sophie men allt går inte riktigt som han tänkt sig.

Med en titel som ”Illusionisten” sitter det givetvis i bakhuvudet att här har manusförfattaren/regissören tänkt till och att man bör vara på sin vakt. Och med all rätt är ”Illusionisten” en lätt klurig film på det sättet att man aldrig är säker, speciellt inte efter att filmen tar en vändning efter nästan halva speltiden, då den byter spår från en ”Romeo & Julia”-historia till ett kriminaldrama där utgången är långt ifrån given.

Det Neil Burger lyckas med i sitt manus är att han inte på förhand fullt ut visar vilken riktning filmen tar. Är det en illusion? Är det övernaturligt eller något helt annat? Han sköter den balansgången väldigt bra och med ett enormt berättarflyt i ett annars långsamt tempo är det en historia med sällan skådad dragningskraft.

En av filmens fokus i början är kärlekshistorien och den tar inte stor plats, överberättas inte på något vis men där kärleken fullt ut förstås och berör. Det beror dels på smart berättarteknik men också på Biel och Norton som verkligen lyser med sitt känsloregister i kärleksscenerna. Det är små medel som används, men bara en stor skådespelares teknik som kommer undan med det och även om jag innan vet vilken bra aktör Norton är så överraskade Biel mig stort till det positiva.

När Norton står på scen för sina föreställningar känns det äkta då han framför sina tricks vilket beror på att man inte klippt sönder framträdandet utan vi får se det i sin helhet och då blir jag precis lika förförd som statisterna i publiken. Jag är visserligen inte helt och hållet lurad upp på läktaren men någonstans på vägen har Burger likt en fullfjädrad magiker - trots att jag väntat mig poängen - ändå utfört ett trick så jag inte längre är säker på någonting. Och med tanke på filmens innehåll kan jag inte annat än att le och applådera och nypa mig själv i armen för att vakna till och inse att jag faktiskt sitter i en biograf.

Vad som med all säkerhet inte är en illusion och som kan konstateras är att "Illusionisten" är en vacker, kärleksfull, spännande och högt engagerande film där man hanterar kärlek, magi och ett mordmysterium på ett mycket tillfredsställande sätt.