Illusionisten 2010

"Illusionisten" följer en trollkarl som försöker upprätthålla sitt utdöende yrke i 1960-talets England. På ett av sina många förnedrande jobb på en skabbig pub i Skottland träffar han en nyfiken flicka som följer med honom till Edinburgh där de bosätter sig på ett hotell bebott av en rad andra, tragiska varietéartister. Vänskapen får sig dock en törn då flickans utveckling till en kvinnan sugen på att upptäcka världen krockar med trollkarlens tafatta kamp med att hitta jobb och samtidigt behålla den lilla värdighet han har kvar.

Det är om något en unik film där stämning och atmosfär prioriteras högt. Den traditionellt handritade animationen är enormt vacker och slår samtliga 3D-spektakel hårt på fingrarna. Första kvarten av filmen är snudd på briljant filmskapande där den milda, vänliga tonen sätts tidigt och de kärleksfullt tecknade karaktärerna kombineras fint med en charmigt gammeldags humor. Personliga favoriten är trollkarlens feta och arga kanin.

Valet att minimera dialogen till ett par, knappt hörbara repliker bidrar till en början till filmens lågmälda nivå men snart ebbar lugnet ut i en törstande frustration. Trots uttrycksfull animation så törstar filmen efter ord att sätta på sin dramatik. De förtryckta känslorna kippar efter luft och vi får bara en aning om vad huvudkaraktärerna går igenom och hur de utvecklas på insidan. När man anammat det kompetenta hantverket och avnjutit stämningen så väcks hunger efter att känna något. Dessvärre förblir det tyst, lugnt - och lite kallt.

Filmen blev Oscarsnominerad för Bästa animerade film, ett trots allt förståeligt beslut - speciellt för att väga upp sina väldigt kommersiella och barnvänliga konkurrenter i 3D. Den kräver sin smak och framför allt tålamod, och definitivt inget för små barn eller någon under 12 års ålder. Men det gäller att ta till vara på unika filmer som denna, som vågar ta sin tid och se tillbaka på traditionellt filmskapande.

Det är en vacker men tragisk historia, om hur den gamla sortens underhållare glöms bort och dör ut när den ersätts av ny, hipp och fräsch talang (i detta fall, pojkbandspop). Vi har både clowner och buktalare som går ner sig i träsk av ensamhet och alkoholism medan giriga managers rensar scenerna för slickade flickidoler. Det säger trots allt något om nöjesindustrin och filmskapandet i sig.