Ilo Ilo 2013

Ibland behövs inga stora dramatiska gester, moraliserande budskap eller tårdrypande upplösningar för att beröra. Ibland behövs bara något så simpelt som historien om en familj och deras hushållerska. Där man endast känner en svag men bestående doft av känslor som bekräftelsebehov, svartsjuka och stolhet.

Filmen är regissören Anthony Chens (som i fjol gjorde prisbelönade kortfilmen "Grandma") långfilmsdebut och bygger på hans egna diffusa barndomsminnen från 1990-talet, som subtilt spelar en egen roll som tidsepok i filmen. Handlingen utspelas i Singapore hos en familj som kämpar med att få vardagen att gå ihop i ett ekonomiskt krisande samhälle.

Gravida modern (Yann Yann Yeo) försöker frustrerat hålla den upproriske, tioårige sonen Jiale (Koh Jia Ler) i schack och samtidigt uppehålla en perfekt fasad medan pappan (Tian Wen Chen) i hemlighet lirkar med karriär och ekonomi. In kommer Teresa, en filippinsk hushållerska i jakten på ett bättre liv för att kunna försörja sitt eget barn. Jiale visar tidigt sin bestämda avsky mot den nya inneboenden men snart så börjar alla fyras liv påverka varandra på sätt de inte räknat med.

Det är inte "Mary Poppins" vi pratar om här - glöm alla Hollywoodska ingredienser. Till skillnad från storyrelaterade kusiner som "En oväntad vänskap" och "Niceville" så är det är en tyst, lågmäld film som för det dock aldrig blir tråkig. De känsliga, neutrala skådespelarinsatserna i kombinationen med brist på musik och naturlig ljussättning gör nästan så att det känns som att man smygtittar in i ett riktigt hem. Det är ingen extraordinär familj med kufar eller eskalerande gräl men samtidigt personligheter som växer om än i långsam takt. Man känner att det händer något och vill veta vad.

Här finns trovärdiga och kittlande scener som bygger upp relationerna. Som sonens mobbning av hushållerskan som i en tvättscen vänds till ett vänskapligt vattenkrig eller moderns tafatta hantering av sin svartsjuka på sonens kärleksfulla relation med hushållerskan. Filmens styrka stavas realism - möten och konfrontationer är som i verkligheten, stillsamma och förtryckta vare sig de är lyckliga eller smärtsamma.

Att Chen är en debutant anas inte här. Det är en extremt välregisserad film som lockar in tittaren med små, effektiva medel. Möjligen en aning väl kyligt och avskalat för vissa. Till en början kan karaktärerna upplevas aningen osympatiska, i synnerhet den över alla gränser bortskämda sonen, men så småningom dras vi in i deras världar vare sig vi vill eller inte. Man behöver inte ens gilla dem men vi vill se att allt på något sätt ordnar sig.