IF - Låtsaskompisar 2024

När den första trailern för John Krasinskis nya film släpptes fick den sällskap av ett stort frågetecken på sociala medier. Är det här verkligen det ”A Quiet Place”-regissören valde att göra härnäst? Visst, Krasinski är fortfarande mest känd för sin komiska sida på grund av rollen som Jim Halpert i ”The Office”, men "IF - Låtsaskompisar" är en plötslig högersväng efter två populära skräckfilmer.

 

Anledningen brukar vara att skräckregissörer vill kunna göra en film som även deras barn kan se, vilket Krasinski nu har bekräftat i intervjuer. Och när det gäller barnen i publiken är ”IF – Låtsaskompisar” en succé. Den är lagom underhållande, färgglad och försöker att inte se ner på sin målgrupp. Barnen får pussla ihop bitar av handlingen själva utan att manuset matar allting med en sked.

 

En natt upptäcker tolvåriga Bea (Cailey Fleming) att hon kan se allas låtsaskompisar (som kallas ”Ifs”), trots att hon är säker på att hon har vuxit ifrån barnsliga fantasier. För att distrahera sig själv från en tuff verklighet ger hon sig ut på en resa för att återförena låtsaskompisarna med deras barn – som nu har vuxit upp och glömt bort deras ”Ifs”.

 

Vid sidan om Bea finns även Ryan Reynolds med allt ”Deadpool”-skådisen brukar göra i en film. För en skådespelare som verkligen borde testa på nya roller finns det fortfarande inga tecken på att Reynolds någonsin kommer utmana sig själv igen. I en annan skådespelares händer skulle karaktären kunna vara charmig men även oförutsägbar, men med Reynolds får man bara det man förväntar sig.

 

”IF – Låtsaskompisar” lånar så många idéer från Pixar att animationsföretaget kanske borde få ta del av intäkterna. Framförallt är det ”Insidan ut” och ”Toy Story” som används utan begränsningar för att Krasinski ska uppnå sina livlösa kreativa ambitioner. Hela Bing Bong-sekvensen i den förstnämnda är egentligen en mer kortfattad, känslomässig och nyanserad version av allt och ännu mer än ”IF” har att säga.

 

Men skillnaden mellan en Pixar-film och ”IF – Låtsaskompisar” är att ena brukar åtminstone ha något som står på spel. Det finns fantasier och roliga äventyr men det finns även hot att saker skulle kunna gå fel. Karaktärerna tvingas göra svåra val, de behöver åstadkomma något innan klockan tickar ut och de behöver göra uppoffringar längs vägen. I ”Insidan ut” finns det spänning vid sidan om den varma berättelsen om att återuppväcka barndomsminnen.

 

Det viktigaste Bea riskerar att förlora är verkligen en stor del av hennes liv, men det är också helt utom hennes kontroll. Det enda hon kan göra är att vänta på ett svar. Uppdraget att återförena låtsaskompisarna med deras barn är godhjärtat, men det finns ingen brådska. Filmen har svårt att förmedla att om en sak inte händer betyder det att en annan dålig sak kommer hända istället. Beas interna kamper dramatiseras inte ordentligt med externa kamper.

 

I slutändan ligger det för mycket fokus på att barnen i publiken ska klappa åt de färgglada kompisarna och inte tillräckligt mycket fokus på att filmen ska rulla. I sista halvan är det svårt att veta om slutspurten ens har börjat eller om det fortfarande finns mycket speltid kvar. Det är gulligt, smått hjärtevärmande och lagom fånigt, men det finns knappt en story. Ironiskt nog är ”IF – Låtsaskompisar” alldeles för fantasilös för att återuppväcka några barndomar.