Immaculate 2024

Religiöst laddade kalla kårar är onekligen det hetaste inom skräckgenren just nu. Från uppdaterade franchises som ”The Exorcist: Believer” och ”The First Omen” till vad som verkar vara bli en hel radda filmer där Russell Crowe svingar krucifixet. Medan just exorcismer verkar vara det vanligaste att gå till (se omtalade ”Late Night with the Devil”) så är religiösa teman inom skräck knappast något nytt.

 

Medan ”Immaculate” går i en del hyfsat bekanta fotspår så finns här även intressanta kommentarer kring tro, lojalitet utnyttjande av kvinnor. Kristna konservativa har kallat filmen direkt ondskefull, vilket såklart gör den mer lockande för oss andra.

 

Här finns visserligen en skrämmande skildring av religiös extremism och en chockerande upplösning som tacksamt undviker den tillrättalagda Hollywood-fällan. Samtidigt är den kanske inte den banbrytande kioskvältare den marknadsförts som. Absolut sevärd men påminner - kanske slumpmässigt - mycket om exempelvis ”The First Omen” men även klassiker på liknande paranoida sekt-teman, som ”Rosemary’s Baby”.

 

Handlingen utspelas i ett kloster på italienska landsbygden där vi lär oss att det försiggår skumma saker redan i inledningen då en nunnas flyktförsök slutar allt annat än bra. Amerikanska Cecilia (Sydney Sweeney) anländer för att bli nunna och ta hand om de äldre, döende. Men märkliga saker tyder på att allt inte står rätt till och en bisarr upptäckt hos klostrets läkare leder till en allt mer ruggig tillvaro.

 

Bland dagens skräckfilmer förlitar sig många på antingen billiga jump scares, det vill säga ofta förutsägbart ”oväntade” ting eller karaktärer som dyker in i bild matchade av ljudspår på högsta volym. Eller det gamla vanliga frossandet i våld, blod och specialeffekter som misstar äckel och chock för att faktiskt rädsla.

 

Dessa ingredienser är inte helt frånvarande i ”Immaculate” men fungerar aningen bättre i små doser. Här ligger fokus snarare på religion och vår utsatta hjältinna. Där religösa krafter oftast skildras som den frälsande räddningen i kampen mot djävulska krafter så handlar det här mer om hur blind tro kan leda till en värre ondska än den som fruktas.

 

Men det är i slutändan Sweeneys film. Inte bara för att hon hjälpt till att få den gjord och producerat men för att hon ger oss en sympatisk skräckfilmshjältinna. Hennes utstrålning är en kombination av mänsklig sårbarhet och rövsparkare med skinn på näsan, och mixen passar som handen i handsken för denna genre. Hennes inledningsvis intent ont anande nunna hade med en mindre självsäker skådespelares tolkning kunnat bli ett darrigt våp.

 

Men Sweeney visar var skåpet ska stå och efter otacksamma roller i bäst glömda B-filmer inom genren (”The Ward”, ”Spiders 3D”, ”Nocturne”, ”Along Came the Devil”) så får hon äntligen stråla i en skräckfilm hon kan kalla sin egen. Hon bevisar här återigen att hon är ett av Hollywoods mest spännande, snabbt växande namn och det är befriande att få se henne spela en mer dramatiskt tyngd roll än bortkastad i trams som ”Anyone but You” och ”Madame Web”.

 

Men hon är naturligtvis inte ensam och här finns några fina om än aningen underutvecklade biroller av internationella stjärnor. Spanska Álvaro Morte (”Sagan om drakens återkomst”) är en omhändertagande präst som kanske har dolda avsikter. Italienska Benedetta Porcaroli (”Baby”) bidrar med lite pondus som ung nunna med attityd.

 

Filmens största problem är handlingen som påminner lite väl mycket om andra filmer i genren och inte direkt erbjuder något nytt eller extraordinärt inom det religiösa temat. Det finns twistar, några ruggiga skrämselmoment och effektivt äckel men långfilmsdebuterande manusförfattaren Andrew Lobel verkar ha mer förkärlek till genren än han faktiskt har nya idéer att komma med.

 

Även regissören Michael Mohan, som senast gjorde thrillern ”The Voyeurs” med Sweeney och Justice Smith, saknar en påtaglig personlig stil. Där mer utmärkande filmskapare som Ari Aster (”Midsommar”, ”Hereditary”), Robert Eggers (”The Witch”) och inte minst Rose Glass (underskattade ”Saint Maud”) bidragit med innovativa, färska och speciellt skrämmande variationer på temat så blir ”Immaculate” en lite ljummen om än sevärd parantes.

 

Det är först i klimatet som man skruvar upp volymen på såväl våld som blod men även vår hjältinnas frustrerade kamp. Finalen ska absolut inte avslöjas här men den chockerande avrundningen är tillräckligt unik och intim, utanför det mer väntade konventionella och stannar med en åtminstone under eftertexterna.

 

I en tid där skräckfilmer, speciellt religiösa sådana, produceras på löpande band  kanske inte ”Immaculate” sticker ut på det sätt som filmskaparna hade hoppats på. Men det är en absolut sevärd, lagom ruggig liten skräckis som känns fräschare än trötta ”Exorcisten”-kopior eller livlösa ”The Nun”-filmer. Sweeney är den stora stjärnan och hennes betagande talang och utstrålning är nog för att ge den en chans.