Imogene 2013

"Imogene" lider av en typisk filmåtkomma där huvudrollsinnehavaren försöker följa upp sitt genombrott med något annorlunda, men den obarmhärtiga jämförelsen ligger hela tiden och lurar i skuggan. Kristen Wiig gör här sin första huvudroll sedan "Bridesmaids" och karaktären är en något allvarligare, mer osympatisk och självcentrerad version av rollfiguren i succékomedin. Det handlar återigen om en kvinna runt 30 som får kämpa för upprättelse när hon ser sitt liv förfalla, denna gång med mer betong på drama än humorn.

Det är också en av filmens större problem. Humorn funkar bättre än dramat, även om det aldrig river ner några direkta asgarv. Man förstår att Wiig vill visa andra sidor än sin komiska ådra och hon är duktig - men det är de roligare bitarna som är effektivast. Storyn är helt enkelt för förutsägbar, symboliken för övertydlig och karaktärerna för tunna för att man riktigt ska ge sig hän åt filmens berättelse. Det är ett ärlig försök med ett ädelt budskap men det går inte riktigt att köpa den.

Och det är synd med tanke på upplägget och den sympatiska ensemblen. Stundtals anas en läckert svart ton när Imogene fejkar ett självmordsförsök för att få sin pojkvän tillbaka och desperat försöker imponera på sin framgångsrika, sedan länge försvunna pappa. Men man lär aldrig riktigt känna henne och har därför svårt med att relatera till hennes behov. Annette Bening är inte oväntat en ljuvlig scentjuv som det smaklösa yrvädret till mamma, och Matt Dillon en komisk befrielse som dennes pretentiösa CIA-agent till pojkvän - tyvärr får de alldeles för lite utrymme och speltid.

Bäst lyckas musikalstjärnan Christopher Fitzgerald som den efterblivne brodern. Det är en typiskt kufig, småknäpp roll som med sina uppfinningar och lakanfort lätt kunnat hamna i det "Full Retard"-fack som Robert Downey Jr. beskriver i "Tropic Thunder". Men Fitzgerald gör det bästa av rollen och förvandlar bamsebjörnen Ralph till en varm människa med egna känslor och behov, även om jakten på kärleken från en söt flicka och bekräftelse från sin pappa är några av de många klyschorna manuset slappt använder.

Däremot är det svårt att acceptera "Glee"-stjärnan Darren Criss (ja, han sjunger) i sin första, stora filmroll. Han kämpar för att komma upp på samma nivå som sina slipade motspelare men känns långt ifrån lika naturlig och förblir ett pojksött, manligt kuttersmycke. Att rollen är rätt taffligt skriven gör inte saken bättre och för mycket fokus läggs på hans sådär härligt avslappnade och levandsglade showsångare. Kärlekshistorien mellan honom och titelpersonen är inte av den lyckade sorten.

I slutändan är det ändå manuset som fäller filmen. Det är inte uselt men kantstött av alldeles för många klyschor, icke-trovärdiga situationer och tillgjorda dialoger. När man mot slutet blandar in en beväpnad torped för att skaka om lite och försöka skapa spänning blir det nästan ren buskis. Men ändå är det en film som är svår att tycka illa om. Det är något med Wiig och hennes pigga motspelare. Man blir glad av att se dem och deras upptåg, och det finns en smittande humor som är svår att värja sig mot. Även om "Imogene" inte lämnar något starkare intryck så infinner sig ändå en lagom sprudlande om än kortvarig glädje.