Imorgon börjar allt 2017

”I morgon börjar allt” (”Demain tout commence”) är en ganska märklig titel. Visserligen förekommer frasen vid ett tillfälle i berättelsen, men det rör sig då om en lösryckt replik som känns malplacerad redan när den yttras, eftersom det överskuggande budskapet i sammanhanget är att leva i nuet. Om man har lust så finns det en del andra underligheter att försjunka i vad gäller ”I morgon börjar allt”, främst då kring struktur och logik. Dessa två områden är nämligen eftersatta på en nivå som gör att filmupplevelsen störs kraftigt.

 

Samuel är en bekymmerslös festprisse som helt plötsligt får sin dittills okända spädbarnsdotter i famnen, varpå han flyger till London för att leta rätt på barnets mamma. Hon står inte att finna och den nyblivna fadern beslutar sig trots allt för att uppfostra flickan på egen hand. I den processen mognar han till en ansvarsfull superpappa, och barnet växer upp till en sällsynt älskvärd åttaåring. De åtta åren komprimeras till ett kortare montage som serveras publiken till tonerna av generisk radiopop – ett tämligen lättköpt sätt att förmedla en karaktärsutveckling som är helt central och utgör en del av filmens själva premiss, kan man tycka.

 

Ingenting blir bättre av att berättandet rör sig från en infantil, närmast slapstickartad humor till vad som måste beskrivas som ett skamlöst överfall på publikens tårkanaler. Vårdnadstvister, dödliga diagnoser, utdragna och extremt sentimentala berättarröstsekvenser, regissör Hugo Gelin vräker allteftersom på med allt han förmår. Möjligen med vetskapen om att han inte har varit särskilt framgångsrik i att bärga skratten. Det stående skämt som får mest utrymme i filmen rör en överviktig, homosexuell man som försöker förföra heterosexuella män i övertygelsen om att de egentligen också är gay. Och då låter det ändå roligare än vad som skildras i filmen.

 

Det visar sig i alla fall att Samuel har lurat i sin dotter Gloria att hennes mamma är en hemlig agent som ständigt befinner sig på resande fot, och han underhåller denna lögn med hjälp av ett falskt mailkonto. Plötsligt dyker den riktiga mamman upp, och diverse förvecklingar följer.

 

Men vid det laget har storyn hamnat i bakgrunden till förmån för andra funderingar:
Varför talar Gloria engelska med en amerikansk accent, och hur kommer det sig att Samuel inte begriper ett ord av det språk som han har levt med i åtta år?

 

Den ganska banala förklaringen är att dessa förhållanden är en direktöversättning av skådespelarnas respektive språkkunskaper i verkliga livet, något som man självklart inte kan lägga någon värdering i. Men en möjlighet hade ju kunnat vara att anpassa historien, eller rentav tänka om vad gäller rollbesättning. En hel del andra trovärdighetsproblem – rättegångar på grumliga premisser, karaktärer som fattar obegripliga beslut – bidrar till att dra ned ”I morgon börjar allt” till betygskalans nedre delar. Med den amerikanska, betydligt mer passande titeln ”Two is a family” förbättras läget mikroskopiskt.