In a Violent Nature 2024

Från ”Alla helgons blodiga natt” till ”Terrifier”, slasher-genrens etablerade regler är bekanta även för den minst insatta tittaren. En psykotisk, ofta maskerad mördare slaktar sexuellt aktiva ungdomar innan en avgörande konfrontation med en så kallad Final Girl, den överlevande hjältinnan. Inte sällan sker dessa blodbad ute i skogen, en miljö som blev populär via ”Fredagen den 13:e”-filmerna.

 

Efter otaliga variationer på premissen serveras vi nu en betydligt mer annorlunda slasher som kanske har mer gemensamt med filosofiska indierullar än påkostade skräck-franchises. Här utspelas - nästan - hela filmen ur mördarens perspektiv. Vi följer med honom både under hans brutala våldsdåd, långa promenader i skogen eller när han nostalgiskt stirrar på en leksak.

 

Det kan låta både absurt och fruktansvärt långtråkigt, och det bör nämnas att det inte är en film för alla smaker. Tålamodet för speciellt de mest blodtörstiga fansen av genren lär tryta och en önskan om något mer kul och lättsmält lär infinna sig. Här finns knappast någon trendig metahumor som i "Scream"-filmerna. Samtidigt är den ädla ambitionen och det imponerande hantverket tillräckligt för att göra ”In a Violent Nature” sevärd.

 

Handlingen är enligt slasher-tradition tämligen simpel: festande undgomar i skogen hittar medaljong som tillhört en framliden, förståndshandikappad pojke. Denne vaknar snart ur sin grav och ger sig ut på en relativt bekant mordturné, med slakt som sker i såväl detaljerad form som utanför bild.

 

Filmen kan liknas vid ett konstnärligt experiment med sina långa tagningar och brist på musik. Det är inte förvånande att regissören och manusförfattaren Chris Nash inspirerats av både Terence Malick och Gus Vant Sants filmer ”Gerry”, ”Elephant” och ”Last Days”. Men här finns även spår av Michael Haneke och vår egen Ruben Östlund, och detta är väl det närmaste vi skulle komma om någon av dessa tog sig an slasher-formulan.

 

Det är något fascinerande och obehagligt med hur vi lite ofrivilligt följer den stumma mordmaskinen som i bestämd tystnad gör slarvsylta av diverse oskyldiga människor. Vi lär egentligen aldrig känna offren eller knappt vår Final Girl (Andrea Pavlovic), då de mest skymtas ur den smygande mördarens perspektiv. Den bisarra kombinationen av den ohämmade förmågan att döda och en barnslig naivitet speglar både ikoniska slasher-mördare som Jason (”Fredagen den 13:e”) och Michael Myers (”Halloween”) men även filmens titel.

 

Här finns enorma möjligheter för analys av titel och tema, kring hur omänskligt våld kan liknas vid naturens instinkter. I den lite oväntade finalen erbjuds en dialog som reflekterar kring denna tankegång. Som en bonus dyker Lauren-Marie Taylor (mest känd från ”Fredagen den 13:e del 2”) upp i en gästroll. Cirkeln är sluten.

 

Tålamod är kanske en tittares bästa vän under den här filmupplevelsen. Även om här finns några riktigt blodiga, välgjorda effekter och några ögonblick av spänning så är det en film som bygger mer på stämning och atmosfär. Det är något så ovanligt som en slasher-film som manar till att ta fram kulturbrillorna snarare än popcornen.

 

Funkar konceptet då? Jovars. Det blir aningen frustrerande att följa efter någon man egentligen aldrig lär känna, då han i stumhet mest går runt och stundtals har ihjäl folk. Speciellt i en genre där vi är vana vid att lära känna starka hjältinnor som vi hejar på. Men kanske finns det någon poäng i att följa i fotspåren på denna typ av antagonist vi sett i otaliga slashers. En tankeställare är det om något.

 

Det är nog ingen film som lär få uppföljare eller starta en egen franchise, även om slutet - igen enligt tradition - lämnar dörren öppen för en tvåa med obesvarade frågor. Även om det mest typiska för denna film vore att fortsätta i ett dussintal filmer till. Men oavsett så blir det spännande att se vad Nash har mer i bakfickan. Med endast en av de mer sevärda kortfilmerna i ”ABCs of Death 2” som nämnvärd merit är han en långfilmsdebutant att hålla koll på i framtiden.