In Fabric 2018

Strickland, som också har skrivit, manuset överträffar i och med ”In Fabric” till och med sig själv i galenskap. Så vansinnigt är detta, men också helt underbart. Detta är en film som du antingen kommer älska, eller hata. Jag, för min del, hyser just nu enormt med kärlek.

 

Sheila är en frånskild mamma som försöker komma på fötter igen genom att via dejtingspalter i dagstidningen hitta lämpliga män att träffa och förhoppningsvis bli kär i. Hon lever tillsammans med sin tonårsson Vince och hans dominanta och jobbiga flickvän Gwen. En dag går Sheila in på ett suspekt varuhus och hittar där en röd klänning. Ett mystiskt butiksbiträde övertalar henne att köpa det vackra plagget. Hon gör det. 

 

Marianne Jean-Baptiste som Sheila är makalöst trovärdig i rollen och hon gör sin bästa prestation sedan ”Hemligheter ochlLögner” (1996). Lika bra är också Fatma Mohamed som det mystiska butiksbiträdet Miss Luckmoore, vars kvällsaktiviteter i varuhuset kittlar fantasin enormt. Skådespelerskans hesa röst och kryptiska repliker är en stor behållning i en film full av stunder som jag länge kommer minnas. Som sonens flickvän Gwen, ser vi Gwendoline Christie och även hon är klockren i en helt annorlunda roll, än den vi är vana vid från ”Game of Thrones”.

 

”In Fabric” är en film i egentligen två delar. Den första handlar alltså om Sheila och den beryktade klänningen. I den andra möter vi tvättmaskinsreparatören Reg och hans blivande fru Babs som också råkar ut för samma kreation. Delarna är otroligt underhållande var för sig och dessutom i slutändan hyfsat väl ihopsatta till en fungerande helhet. Jag kan dock känna att det svävar ut för mycket efter första halvan och jag hade hellre velat se ännu mer av den storyn, eftersom det är den som berör mig mest.

 

Det finns verkligen väldigt mycket som jag tycker om i detta. Förutom den spännande huvudintrigen med mördarklänningen, ges välkomna kängor till kapitalism, konsumtionshets och kåta gubbar. Det är stämningsfullt och smårysligt, men jag blir tyvärr aldrig riktigt rädd någon gång, vilket är trist i en film full av potential att skrämmas. Istället är det väldigt roligt, vilket i sig inte stör, men några skönt obehagliga jumpscares hade varit välkomna för att balansera upp det hela.

 

Att Strickland är inspirerad av Giallogenren, både till stil och form, har vi förstått från hans tidigare filmer. De hastiga klippen, dubbelexponeringarna, den gällt klingande musiken, ja det mesta vi sett och hört är en hyllning och en blinkning till 80-talets bloddrypande italienska rysare. Så också ”In Fabric”. Det är visuellt otroligt fängslande, bildspråket är närmast hypnotiserande, liksom är musiken som med skärpa skär in i hörselgången, medan ett dovt bakgrundsljud dånar i otakt.

 

”In Fabric” är en sinnlig, sublim och spännande film för alla sinnen. Trots smärre önskemål om något mer och annat här och var, kan jag inte värja mig, utan faller som i trans redan under de första bildrutorna och älskar sedan turen jag bjuds på. Det här är inte för alla, men om du likt mig uppskattade ”Berberian Sound Studio” (2012) och ”The Duke of Burgundy” (2014) till exempel, då är även detta absolut något för dig!