In Good Company 2004

När jag läser andras recensioner blir jag ofta mycket imponerad över hur lätt dessa filmkritiker verkar kunna associera den aktuella filmen till dennes föregångare (om vilkas existens jag många gånger inte haft en aning om). I vissa enstaka fall är dock likheterna mellan två filmer så uppenbara att jag inte kan låta bli att fundera över varför självständiga tankar inte står högre i kurs. Nåja, riktigt så långt har det nog inte gått i fallet med ”In Good Company”, även om jag på rak arm kan komma på en rad filmer som den starkt påminner om.

Dan Foreman (Dennis Quaid), har arbetat i drygt två decennier på samma annonsavdelning på tidningen Sport America. Han lever enligt den amerikanska drömmen, har ett hemtrevligt hus, vacker fru samt två döttrar. Visserligen rubbas Dans värld lite då hans fru berättar att hon är gravid, men eftersom han ändå inte ser sig själv som en person som är på god väg till pensionsåldern (även om han förvånat och smått panikslaget räknar ut att han kommer vara 72 när det ofödda barnet är 21), innebär denna nyhet inte någon större omställning. Desto tydligare blir förändringen när Dan får veta att hans arbetsplats blivit uppköpt av det multinationella jätteföretaget Globecom, som använder sig av moderna arbetsmetoder och omorganiserar annonsavdelningen omgående med följd att flertalet av Dans medarbetare sägs upp, han själv degraderas och ersätts av Carter Duryea (Topher Grace), som är hälften så gammal som Dan. Eftersom den amerikanska drömmen ändå kräver en viss ekonomisk inkomst kan inte Dan säga upp sig i protest utan tvingas svälja förödmjukelsen och finna sig i den nya ordningen. Trots att Carter visar sig vara en mycket sympatisk kille, är Dans toleransnivå gentemot honom låg, särskilt då Dan upptäcker att Carter inlett ett förhållande med Dans äldsta dotter Alex (Scarlett Johansson).

Man får en film som ”In Good Company” om man blandar komedier, som skildrar en familjefaders svårigheter med att förlika sig med det faktum att hans barn (oftast döttrar) växer upp och beger sig ut i den stora världen (dessa filmer hade sina glansdagar för tio eller kanske ännu fler år sedan), med den där typiska berättelsen om en ung anställd med nymodiga idéer som på sin nya arbetsplats möter en äldre anställd som arbetat i x antal år och inte har mycket till övers för nya tankesätt – en konflikt är oundviklig och den av dem som arbetar för pengars skull och inte för en idé, är den som i slutet kommer att dra det kortaste strået.

Om man väljer att inta ett cyniskt synsätt kan man betrakta denna film som propaganda för den traditionella världen där företagen är, till synes, måna om sina anställda och där kärnfamiljen står i centrum. Mot detta ställs den nya världen med multinationella företag som enbart är inriktade på vinst och som hänsynslöst skär ner på antalet anställda om inte de väntade resultaten infinner sig tillräckligt snabbt. Dessutom verkar vår nya, moderna värld, enligt ”In Good Company”, innebära total ensamhet (Carter lever ensam, med en guldfisk som sällskap) och försök till att fylla ut tomrummet med dyra materiella ting (vilket givetvis misslyckas). Historier om den lilla människan som vägrar böja sig inför en stor och till synes oövervinnlig instans finns i ett oändligt antal variationer. Och de är underhållande att se oavsett om det handlar om en ung advokat som fäller ett stort försäkringsbolag eller om en okänd idrottsman som lyckas slå hela den etablerade eliten. Men inte här. För här är det inte det multinationella företaget som tvingas på knä av det ”lilla”, utan de som förlorar är de enskilda personer som haft oturen att sätta sin tillit till det förra. Vilket förvisso nog är en ganska så korrekt bild av verkligheten, men rolig att se är den inte.

Men min största aversion mot filmen är dess moraliska predikan om att man skall inse att pengar inte är allt, att man bara lever en gång och därför skall passa på att njuta av vardagen. Och visst. Jag hade gärna varit den första att skriva under detta. Problemet är bara att det i mitt liv finns något som heter universitetspoäng, pressad budget samt CSN. Och därför är det inte möjligt att strunta i den där dubbelföreläsningen som behandlar ”de problem som aktualiseras och de ståndpunkter som intas i utvalda litteraturteoretiska orienteringar” för att istället se ett par nya avsnitt av "24", om jag inte vill misslyckas på nästa tenta och få följande termin förstörd. Helt klart är att filmer som propagerar för en fri tillvaro är sköna att titta på men så snart som eftertexterna rullat klart och ljuset tänts i biosalongen är man tillbaka i den stressiga vardagen igen. Fast det beror nog på den enskilda personen och inte på filmen i sig.

ONÖDIGT VETANDE Från början var Ashton Kutcher tänkt i rollen som Carter Duryea.

Topher Grace tvingades provspela fyra gånger för rollen som Carter Duryea innan han godkändes av filmens producent.